Det blev alltså nej med övertygande majoritet. Strax innan sade
fransmännen "non" med lite knappare, men ändå klar övervikt. Tillsammans
blir det som ett österbottniskt "Nee Nå nu fåår i vara nouv jäär".
Viktigt är att båda länderna hör till EU:s grundande medlemmar "De
sex". Intressant är också att båda ländernas toppskikt, den politiska eliten
alltså, förordade ett ja. Grundlagen var ju långt ett verk av en fransk mästare på
området, förre presidenten Valerie Giscard d'Estaing. I högsta grad
kunnigt, i högsta grad franskt, men, kanske också i hög grad elitistiskt.
"EU är i djup kris, och håller på att falla sönder inifrån" säger en
del olyckskorpar. En del andra skyndar sig genast att skyla över med ett: "Ingenting
har ju egentligen hänt" "allt går vidare som vanligt"-argument.
Rent av på gränsen till rörande blir det ju nog när en del ur gruppen EU-religiösa,
dit också tydligen en del stora tidningars ledarskribenter hör, frenetiskt försöker
bortförklara röstningsresultaten och skuldbelägga de franska och holländska folken,
som enligt dessa besserwissrar inte ens egentligen visste vad de röstade om!
Den förra gruppen kan säkert ibland beskyllas för illvilja, hämnd- och
sensationslystnad. Den senare gruppen åter kan nog med fog ses som strutsaktig, d.v.s.
gömmer i sin handlingsförlamning huvudet i en grop eller buske när faran hotar.
Som vanligt får vi säkert med den kallaste logik försöka att hitta en sanningen
någonstans mitt emellan de båda extrema uppfattningarna. Själv har jag aldrig
förhållit mig speciellt känslosamt till stora politiska eller religiösa organisationer
och allra minst till EU.
Vi kan vara rätt säkra på att folkomröstningarna får effekter och att EU kommer
att ta en andhämtningspaus både gällande utvidgning och fördjupning. Detta har föga
överraskande i allmänhet beklagats och begråtits i ledarskikt och proffstyckarskaror.
Det finns emellertid också fördelar med att dra andan emellanåt. Det är i så
måtto bra med en paus, att den något orealistiska EU-idealismen, som odlas och kryddas
av olika maktintressen i Bryssel och Strasbourg, inte kommer åt att dominera samhället
allt för starkt. Om de idealistiska dragen får alltför starkt fäste löper vi,
speciellt här i Finland med vår pietistiska kultur och tjänstemannani stor risk att bli
påvligare än påven själv.