Det blev alltså nej med övertygande majoritet. Strax innan sade fransmännen "non" med lite knappare, men ändå klar övervikt. Tillsammans blir det som ett österbottniskt "Nee Nå — nu fåår i vara nouv jäär".

Viktigt är att båda länderna hör till EU:s grundande medlemmar — "De sex". Intressant är också att båda ländernas toppskikt, den politiska eliten alltså, förordade ett ja. Grundlagen var ju långt ett verk av en fransk mästare på området, förre presidenten Valerie Giscard d'Estaing. I högsta grad kunnigt, i högsta grad franskt, men, kanske också i hög grad elitistiskt.

"EU är i djup kris, och håller på att falla sönder inifrån" säger en del olyckskorpar. En del andra skyndar sig genast att skyla över med ett: "Ingenting har ju egentligen hänt" — "allt går vidare som vanligt"-argument. Rent av på gränsen till rörande blir det ju nog när en del ur gruppen EU-religiösa, dit också tydligen en del stora tidningars ledarskribenter hör, frenetiskt försöker bortförklara röstningsresultaten och skuldbelägga de franska och holländska folken, som enligt dessa besserwissrar inte ens egentligen visste vad de röstade om!

Den förra gruppen kan säkert ibland beskyllas för illvilja, hämnd- och sensationslystnad. Den senare gruppen åter kan nog med fog ses som strutsaktig, d.v.s. gömmer i sin handlingsförlamning huvudet i en grop eller buske när faran hotar.

Som vanligt får vi säkert med den kallaste logik försöka att hitta en sanningen någonstans mitt emellan de båda extrema uppfattningarna. Själv har jag aldrig förhållit mig speciellt känslosamt till stora politiska eller religiösa organisationer och allra minst till EU.

Vi kan vara rätt säkra på att folkomröstningarna får effekter och att EU kommer att ta en andhämtningspaus både gällande utvidgning och fördjupning. Detta har föga överraskande i allmänhet beklagats och begråtits i ledarskikt och proffstyckarskaror.