Cancern slog till hösten 2000. Juha Lipponen var 37 år gammal, gift och far till en treårig dotter. Han arbetade som bilförsäljare, ett jobb han erbjudits av S-andelslaget Keulas vd.

– Jag hyrde en affärslokal av andelslaget och sålde symaskiner efter att jag, liksom många av mina arbetskamrater, förpassats utanför porten då bilfabriken i Nystad krisade 1993. Då vd Jorma Sieviläinen upprepade sitt erbjudande slog jag till och började som bilförsäljare 1997, berättar han.

Fyra år sålde Lipponen bilar med framgång. Så slog cancern till. I dag är han fyllda 42, arbetslös mot sin vilja, lyfter invalidpension och är ensamförsörjare till sin nu åttaåriga dotter.

– Det är få män i min ålder som har möjlighet att ägna sin tid åt sitt barn, skjutsa henne till och från skola, laga mat, och umgås då hon har tid över för mig, för sina kompisar, säger han och glädjen över dottern lyser upp hans ansikte.

Livet svängde helt

En höstmorgon för fem år sedan stod Juha Lipponen i beråd att ge sig ut i skogen och hugga ved med en kompis. Då ringde telefonen. Sjukhuset ville att han skulle komma direkt på stubinen.

– Visst hade jag haft dåliga blodvärden och magbesvär, men diagnosen, en cancertumör i tolvfingertarmen blev en chock. Huxflux ställdes mina prioriteringar på huvudet, säger han stilla.

Då det var dags för operation några veckor senare hade han förliknat sig vid tanken: operation OK, sedan fortsätter jag som förr.

I februari 2001 var Lipponen tillbaka på jobb. Han sökte och fick jobbet som försäljningschef på SOK:s Auto-Iiro i Raumo. Han trivdes med sitt nya jobb och gjorde förändringar, entusiastiskt påhejad av personalen. Kartläggningar visade att andan på jobbet blivit bättre, folk trivdes och försäljningen ökade.

Cancern skötte Lipponen själv med en daglig injektion, och en månatlig hos företagshälsovården.

Så fann läkarna metaster i lever och mjälte, Juha sattes på sjukledighet i väntan på operation men jobbade hela november, med sjuklön.

– Arbetsgivaren förbjöd inte detta, tvärtom så tillfrågades jag om jag kunde göra upp budgeten för nästa år! Och som märkesansvarig för Ford förhandlade jag med importören.

Degraderad under sjukledigheten

Operationen inställdes då datortomografin avslöjade 15 metastaser i levern och en i mjälten. Lipponen jobbade vidare, fick order att dra igång en kampanj för att minska lagret av bilar, främst nya.

I mars var det dags för cytostatbehandling, och sjukledigheten förlängdes. Två veckor senare fick han — via en arbetskamrat — besked om att personalen informerats om att han degraderats till bilförsäljare. Som orsak angavs att utgifterna ökat oerhört under årets första månader. Senare medgav arbetsgivaren att ett extra år slunkit in under adb-körningen …

Personalen ifrågasatte budgetöverskridningen. Samtliga 13 undertecknade en protest och vädjade också till vd Sievliläinen att Juha Lipponen skulle återfå sitt gamla jobb. Vdn kontrade med att sammankalla till ett nytt möte, där han skällde ut personalen.

– Mig lönade det sig inte att stöda, jag hade kantänka sökt invalidpension. Det hade jag INTE men den löpte automatiskt på viss tid så jag skulle få en inkomst, efter att rehabiliteringsstödet upphört.

Ingen hjälp från Loimaakassan

Arbetarskyddsdistriktet rådde Lipponen att skriftligen meddela arbetsgivaren att han inte godkände åtgärden. Sjukledighet är sjukledighet.

Via arbetskamraterna uppmanade arbetsgivaren honom att ta kontakt.

– Vi möttes på mera neutrala, dock SOK-ägda Rosso, på valborgsmässoaftonen. VDn och branschchefen stack ett papper under näsan på mig och krävde att jag skulle skriva på att jag godkänner att arbetsförhållandet hävs. Jag vägrade, vd blockerade dörren, tillkallade restaurangchefen som vittne och framförde hävandet muntligen.

Varför? Anklagelserna haglade om olaglig tankning — Juha hade kvitton på att det gällde bytesbilar. Då frågades han vem han bjudit på en kopp kaffe och en Suffeli.

Samma dag returnerade han både tjänstebil och dito dator.

Rättshjälpsbyrån rådde nu honom att anlita en jurist. Lipponen vände sig till Loimaakassan men fick beskedet att därifrån stod ingen hjälp att få. Hade Lipponen förlorat målet hade enbart advokaten kostat honom 14 000 euro.

– Hade jag hört till facket hade jag fått juristhjälp gratis, och goda råd. På bilfabriken hörde jag till teknikerfacket, men tyckte avgiften var hög. Jag hade ju heller aldrig varit arbetslös. Nu insåg jag att medlemskap i Loimaakassan inte lönar sig, säger han med eftertryck.

Lipponen vände sig privat till en jurist, som pressade arbetsgivaren på besked varför arbetsförhållandet hävts. Vdn svarade genom att skälla ut Lipponen i ett fem sidor långt brev. Ett möte med motpartens jurist startade med fler beskyllningar om olagligheter men slutade i en förfrågan om en penninguppgörelse i godo. Summan var dock oacceptabelt låg, säger Lipponen.

Kostade arbetsgivaren skjortan

Tingsrätten blev nästa station. Arbetsgivaren framhöll att Lipponen vägrat godta sina nya arbetsuppgifter — något man enligt lag inte behöver göra under sjukledighet. Sjukledig? Det visste arbetsgivaren inte om, trots att Lipponen i internposten lagt sjukintyg inklusive b-del. Ingen lön hade heller utbetalats under sjukledigheten.

Tingsrätten konstaterade att hävningen var olaglig, Lipponen tilldömdes 10 månaders lön medan parterna skulle dela kostnaderna. Bägge parter anmälde missnöje. I maj i år sade hovrätten sitt: Lipponen tilldömdes ersättning motsvarande 17 månaders lön, och arbetsgivaren att stå för samtliga rättegångskostnader. Pengarna fick han först efter utmätning, och hälften gick i skatt.

– Totalt fick arbetsgivaren en nota på ca 100 000 euro, säger Lipponen som inte är bitter på SOK utan menar att orsaken ligger på individnivå.

I dag håller Lipponen cancern i schack med en månatlig hormonspruta. Han sökte ett jobb, fick det inte, men nog frågan om han verkligen ville ha jobb. Och hur var det nu med hälsan …

– Jag ser mig inte som pensionär utan kunde jobba i 20 år till. Får jag ett jobb, tar jag det direkt, säger Juha Lipponen, som kastat sig in i kommunalpolitiken. Plats i fullmäktige fick han direkt, som samlingspartiets röstmagnet i Nystad.

INGEGERD EKSTRAND

Mer information behövs för att avdramatisera cancer, framhöll Leena Rosenberg, verksamhetsledare för Cancerpatienterna i Finland rf då hon presenterade handboken "Takaisin töihin syövästä huolimatta", ett led i projektet Cancer och arbetsliv som pågår 2004–2006. Målgrupperna är många: cancerpatienterna, deras arbetskamrater, arbetsgivare och företagshälsovården. Boken ger praktiska råd om rättigheter, men också om hur återgången till jobbet kan underlättas.

– Cancer är ett skede i livet. Mår man bra kan man återvända till jobbet redan medan behandlingen pågår. Också många cancerkroniker återvänder till jobbet under perioder då de mår bättre, sade hon.

Individuella skillnader finns: en del vill återvända snabbt till jobbet, andra behöver tid. Rätten till sjukledighet är viktig, men ingen ska tvingas vara sjukledig om det känns bättre att jobba, och man orkar.

– Här krävs flexibla arbetsgivare och stöd. Först efter flera år vet den cancerdrabbade om hon eller han är frisk. Livet går i halvårscykel, mellan kontrollerna, påpekade föreningens vice ordförande Lea Savolainen. Hon efterlyste en bred diskussion och talade varmt för partiell sjukledighet.

Juha Lipponen, se artikel intill, deltar aktivt i projektet. Hans kamrater ställde upp som en man, besökte honom på sjukhuset och höll kontakt. Två arbetskamrater vittnade till hans fördel i rätten.

– Det var precis som förr på jobbet. De enda problemen kom uppifrån. Arbetsgivarna är rädda för att drabbas av arbetspensionsutgifter. De här riskerna bör utredas och elimineras. Också de som inte kan visa upp papper på perfekt hälsa bör kunna få jobb, framhöll han.

Få återgår inom industri och service

En undersökning som Institutet för arbetshygien låtit utföra visar att 64 procent av de som insjuknat i cancer var sysselsatta ett par år efter insjuknandet, mot 73 procen i jämförelsegruppen. Sysselsättningseffekten är alltså låg, däremot inverkar cancertypen. De som drabbas av sköldkörtel- och prostatacancer liksom melanom jobbade lika ofta som jämförelsegruppen, däremot klart färre av de med cancer i lungor, struphuvud och centrala nervsystemet.

Högre utbildning och jobb inom planering, forskning och i ledande ställning fick cancersjuka att oftare återgå till arbetet. Återgången var lägst bland grundskoleutbildade inom industrin och servicebranschen.

Var tredje person som deltog i undersökningen uppgav att den fysiska arbetsförmågan försvagats, var femte att den psykiska påverkats. Ett gott arbetsklimat fick människor att orka jobba, viktigast var stödet från arbetskamraterna. Mest kritik fick stödet från företagshälsovården: kontakt efter erhållen diagnos och värdering av hur den cancersjuka kunde klara en återgång till jobbet efterlystes.

Också information om rättigheter i arbetslivet, flexibel arbetstid och beaktande av fysiska och psykiska begränsningar önskades.

IE