Marknadsekonomerna som i tid och otid, och speciellt efter planekonomins totala sammanbrott, predikat den fria konkurrens välsignelse och marknadsekonomins överlägsenhet, tycks ha sprungit och gömt sig. Åtminstone ligger de lågt, mycket lågt, i den offentliga debatten.

Nu är det samhället som måste träda till och städa upp efter marknadsnissarnas rumsterande. Regeringarna världen över rustar till miljardstöd för att rädda industrier och finansinstitut från undergång. Det är givetvis helt nödvändigt för att undvika ekonomisk katastrof, men en stilla undran varför det är så självklart att förlusterna skall socialiseras, medan det är en dödssynd att socialisera vinster, kan vara på sin plats. Men att vänta sig en gnutta ödmjukhet från kapitalkretsarnas sida är väl fåfängt— till och med i juletid.

Att tro att vi kan undgå att beröras av krisen vore dock självbedrägeri. I stugor och torp — i Tolkis och Kaskö t.ex. — sitter redan folk som fått permitteringssedeln i hand. Många för obestämd tid. Varslen om nedskärningar och nedläggning av företag duggar tätt. Det är bara en tidsfråga när kurvorna för arbetslöshet och konkurser börjar peka brant uppåt igen.

Helt följdriktigt håller staten på att knyta ihop ett stimulanspaket. Att det måste, och kommer, att bli betydligt mer omfattande än de 100 miljoner finansministern tills vidare aviserat får betraktas som självklart och underförstått. Vi är bara i början av processen än.

Nu duger det att förhandla med facket igen. Arbetsmarknadens parter för samtal med regeringen. Inkomstpolitikens grav blev kanske inte fullt så djup som dödgrävarna tänkt sig. Väl så!

Sfp har en eländig sits i regeringen. Regeringskumpanerna kör över sfp-ministrarna så ofta de vill — och det tycks vara allt som oftast. Nu drabbas till och med sfps kärnområden när Vasa degraderas som regioncentra och Karleby föses norrut. Den osökta frågan är hur länge resonemanget, att det alltid lönar sig att sitta med i regeringen för att det är där inflytande finns, kan gälla om man inte klarar av att utöva inflytande.

Det handlar om brist på ledarskap och förmåga. Men inte bara i partitoppen. Käbblet kring den kommunala strukturreformen visar att problemet är allmänt utbrett. Detta visar att finlandssvenskarna får börja vänja sig vid att sfp är bara ett av flera alternativ; att Svenskfinland är mer än ett parti. Och det är ju helt sunt.

HANS JERN