
Kris med hopp
Vi lever i kristider. Den globala ekonomin är i kris. Marknadsekonomin är i kris.
Finansieringssystemen världen över krisar ordentligt, med banker som faller som ruttna
frukter i famnen på förvånade finansministrar. Bilindustrin står på konkursens rand
och ropar på statlig (läs skattebetalarnas) hjälp. Volvo och Saab hotar försvinna i
avgrunden, om inte nån asiatisk (europeisk är mindre trolig för de är också nära
kris) biljätte förbarmar sig över dem och köper vraken till reapris. Osv., osv.
Marknadsekonomerna som i tid och otid, och speciellt efter planekonomins
totala sammanbrott, predikat den fria konkurrens välsignelse och marknadsekonomins
överlägsenhet, tycks ha sprungit och gömt sig. Åtminstone ligger de lågt, mycket
lågt, i den offentliga debatten.
Nu är det samhället som måste träda till och städa upp efter marknadsnissarnas
rumsterande. Regeringarna världen över rustar till miljardstöd för att rädda
industrier och finansinstitut från undergång. Det är givetvis helt nödvändigt för
att undvika ekonomisk katastrof, men en stilla undran varför det är så självklart att
förlusterna skall socialiseras, medan det är en dödssynd att socialisera vinster, kan
vara på sin plats. Men att vänta sig en gnutta ödmjukhet från kapitalkretsarnas sida
är väl fåfängt till och med i juletid.
Här på hemmaplan tar vi det ännu
rätt lugnt. Finlands ekonomi är stark och vi kommer att klara oss hyggligt genom krisen,
lyder det officiella budskapet. Men sätt gärna sprutt på skatteåterbäringarna som
utbetalades passligt till jul. Det är viktigt att upprätthålla den inhemska
konsumtionen.
Att tro att vi kan undgå att beröras av krisen vore dock självbedrägeri. I stugor
och torp i Tolkis och Kaskö t.ex. sitter redan folk som fått
permitteringssedeln i hand. Många för obestämd tid. Varslen om nedskärningar och
nedläggning av företag duggar tätt. Det är bara en tidsfråga när kurvorna för
arbetslöshet och konkurser börjar peka brant uppåt igen.
Helt följdriktigt håller staten på att knyta ihop ett stimulanspaket. Att det
måste, och kommer, att bli betydligt mer omfattande än de 100 miljoner finansministern
tills vidare aviserat får betraktas som självklart och underförstått. Vi är bara i
början av processen än.
Nu duger det att förhandla med facket igen. Arbetsmarknadens parter för samtal med
regeringen. Inkomstpolitikens grav blev kanske inte fullt så djup som dödgrävarna
tänkt sig. Väl så!
Mot den stormiga bakgrunden känns
den hemmagjorda "finlandssvenska krisen" närmast futtig. En snålblåst går
dock att förnimma. Svenska folkpartiet är helt klart i kris. Det kommunala och regionala
samarbetet gnisslar betänkligt på sina håll. Till råga på eländet har den
finlandssvenska Tankesmedjan utan namn krisat till sig innan den ens hunnit starta.
Sfp har en eländig sits i regeringen. Regeringskumpanerna kör över sfp-ministrarna
så ofta de vill och det tycks vara allt som oftast. Nu drabbas till och med sfps
kärnområden när Vasa degraderas som regioncentra och Karleby föses norrut. Den osökta
frågan är hur länge resonemanget, att det alltid lönar sig att sitta med i regeringen
för att det är där inflytande finns, kan gälla om man inte klarar av att utöva
inflytande.
Det handlar om brist på ledarskap och förmåga. Men inte bara i partitoppen. Käbblet
kring den kommunala strukturreformen visar att problemet är allmänt utbrett. Detta visar
att finlandssvenskarna får börja vänja sig vid att sfp är bara ett av flera
alternativ; att Svenskfinland är mer än ett parti. Och det är ju helt sunt.
Det påstås att kris är en
förutsättning för förnyelse och framsteg. Är det så går vi ju en ljus och lycklig
framtid till mötes. Tills vi väl är där får vi väl leva på hoppet.
HANS JERN
Löntagaren
11.12.2008 nr 10/08
|