Men någon genomgripande analys av klasskillnader handlade det dessvärre inte om den här gången. I stället var det en kort intervju med lokalpolitikern Maria Björnberg-Enckell, som i ett vid det här laget känt uttalande försökt försvara jämställdhetsminister Stefan Wallins närmaste man. Han hade på en bjudning på svenska ambassaden i Helsingfors ägnat sig åt att ta okända kvinnor på brösten. Det var illa. Kort senare lämnade han sin post. Det var bra.

Björnberg-Enckell, aktiv inom sfp, tyckte det hela fått alltför stora proportioner, och som förklaring till beteendet gissade hon att det kunde bero på att Johansson befann sig i en ovan miljö och inte förberetts för ett liv i de fina salongerna. Han hade inte blivit hårt uppfostrad, lärt sig sitta rak i ryggen och var alltså inte riktigt klar över koderna.

För ganska många år sedan skrev Anette Kullenberg en bok som heter Överklassen i Sverige. I boken intervjuar hon ett antal personer om deras liv, uppväxt och syn på samhället. En av de saker de flesta tar upp är vikten av ett gott bordsskick. Det är vid matbordet barnen skolas in i den värld de senare förväntar vistas i. Det är där de får koderna som öppnar dörrar till rum de ska träda in i, hemma och borta.

Koder som arbetarklassen saknar.

Och kanske är det så. Kanske vi som saknar koderna sitter krumma vid bordet, torkar näsan med servetten och klunkar ljudligt då vi dricker. Kanske pratar vi med mat i munnen. Kanske känner vi på en finare bjudning hur underlägsenhetskänslan kryper inpå och tycker oss uppfatta sneda blickar och mummel. Och då är det ju, speciellt om man är man och flitigt fyllt sitt vinglas, lätt gjort att som kodlös resa sig från bordet, gå fram till närmaste kvinna och börja klämma henne på brösten.

Ur enklare förhållanden sprungna borde kanske göra som Per Olov Enqvist i sin osäkra och socialt underlägsna ungdom. Kommen till lärdomsstaden Uppsala läste han "Takt och ton i umgängeslivet". En lunta på närmare fyrahundra sidor som han plöjde igenom två gånger på raken. "Skall han besegras i denna nya miljö", skriver Enquist i sin nyutkomna Ett annat liv, "skall det i vart fall inte ske av okunnighet. Han skall veta allt, sen får det gå som det vill."

Fast i Johanssons fall skulle det inte ha hjälpt med handböcker. Det som hände på ambassaden hade vare sig med ny miljö eller med klass att göra.

Sfp:s riksdagsgruppsordförande Ulla-Maj Wideroos säger i en kommentar till klassteorin att "inom sfp bör vi jobba tillsammans — klasskillnader är inget vi ska diskutera". Jag tror det vore ett misstag att följa hennes råd. Klasskillnader finns, och ska diskuteras. Det visar inte minst alla kommentarer kring det som hänt.

Sfp har inte fått många rätt i den här härvan. Och egentligen är den enda som gjort rätt också den som gjort fel. Johansson själv. Han insåg vad som krävs, och avgick. Och kanske har också det med hans ursprung att göra, kanske är det så man gör då man kommer från enklare förhållanden? Tar ansvar för sina handlingar.

Man vet ju aldrig. Men det kan vara värt att diskutera.