Kan för allt i världen inte bestämma mig vem eller vilka jag ska sympatisera med. I ett skede var jag benägen att lägga min röst på tjejen med gitarren. Hon hade en fin låt, en schysst röst plus att tjejer med akustiska gitarrer alltid har lite svårt att komma fram - åtminstone jämfört med fotbollsspelande lintottar (som ju faktiskt tog hem spelet).

Å andra sidan utstrålade killarna i fråga, Footboys från Pargas, en oskuldsfullhet som slår betydligt högre än många av de hårt stajlade och mera resultatinriktade bidragen, en del som hämtade ur Britney Spears lillasyrras lexikon.

Dessutom tror jag att Pargas-kisarna talar sanning när de i en intervju för lokaltidningen hävdar att de inte ställt in siktet på en karriär inom showbiz. Det skulle sabba fotbollsträningarna, liksom.

Men alltför ofta får jag en känsla av att Footboys är undantaget som bekräftar regeln, att barnkulturen är den som tvingas ge vika för de mera mejkade alternativen.

Annat var det när undertecknad växte upp, på 1960-talet. Då var gränserna bra mycket tydligare. Det fanns dels barngrejer, dels vuxengrejer, men inte så mycket däremellan. Och i den mån det fanns sånt var det i regel barnförbjudet.

Själv var jag en trogen konsument av barnteve (Kyllikki-täti forever!). Med undantag för onsdagar när jag fick kika på Peyton Place med morsan, förutsatt att tänderna var tvättade och pyjamasen satt där den skulle.

Det här var på den tiden när det inte fanns så mycket att välja på, när internet fortfarande var en våt dröm hos den amerikanska underättelsetjänsten. Annat är det idag när det finns så många tevekanaler - för att inte tala om andra medier - att de understa ruttnar.

På tal om det beslöt vi för ett par år sedan att prenumerera på den svenska Barnkanalen, dels för att svenskarna traditionellt varit duktiga på barnkultur, dels för att understödja språkutvecklingen i ett Åbo där man nuförtiden talar svenska endast i Per Brahes hov.

Men det experimentet utföll inte särskilt väl. I stället spanade glinen in Sveriges trea som ingår i samma kanalpaket. Och som specialiserat sig på Top Model, realitytjosan och andra moderna "barnprogram" som får Astrid Lindgren att framstå som en Not Model.

En annan favorit hos oss är Disney Channel, den med barn- och ungdomssåpor i stil med Zack och Codys ljuva hotelliv, Hannah Montana och Cory i Vita Huset. Men låt inte skenet bedra, beteendemönstren, könsrollerna och attityderna är som importerade ur den amerikanska mediahögerns verktygsback

"Det är den genomjävligaste och mest försåtliga kulturimperialismen som någonsin har skissats upp på ett amerikanskt produktionsbolags ekskrivbord", skriver Niklas Whallöf i DN och man är benägen att hålla med. Varför inte samtidigt ställa sig i skamvrån.

TEMAKVÄLL
"En kväll med Alfred Hitchcock", Yle Teema 13/12
– Teema-kanalens lördagspaket, från Jörn Donner och Ernest Hemingway till tjurfäktning och Brasilien, hör till pärlorna i teveutbudet. Nu har turen kommit till den korpulenta och humoristiskt skräckinjagande engelsmannen som i den dokumentära delen ger sin syn på filmspanandet. Som efterrätt följer Cary Grant-klassikern North by Northwest från 1959.

TV-HUMOR
"Lucky Louie", amerikansk sitcomhumor som mest respektlös, TV1 lördagar
– Det är inte för sent att haka på Lucky Louie, denna skamlöst roliga och smärtsamt ärliga halvtimmesskrattis där man närmar sig vardagen och verkligheten utan den sedvanliga dubbelmoralen. Louie (komikern Louis C.K.) är mekanikern och toffelhjälten som inte ens vågar drömma om en plats i solen. Vem kan det?

TV-FILM
"Sideways", amerikansk dramakomedi med vin och vänskap på programmet, MTV3 24/12
– Det finns säkert vettigare saker att göra på julaftonen. Men om man nu med allt våld ska sitta framför teven kan man lika väl spana in Alexander Paynes Sideways, en underbar liten sak om vin, kvinnfolk och manlig vänskap – i sällskap av omaka paret Paul Giamatti och Thomas Hayden Church. Roadmovie som mest och bäst.