Den procykliska politiken är ingalunda ny som fenomen, den är i själva verket en ganska naturlig ryggmärgsreaktion. När man har gott om pengar spenderar man, när man har mindre snålar man. Bland finansmän finns dessutom den inneboende rädslan för bankkrasch, inflation och devalvering. Denna försiktighet kan ju verka rimligt och förnuftigt som politik för ett enskilt hushåll, men tyvärr inte för en nationalekonomi. Det finns belägg för att den här typen av rädsla bidrog till att leda Finland in i en av det moderna Europas värsta hungerskatastrofer år 1868, när den finska valutan var ny och skulle försvaras till varje pris, vilket försenade anskaffningen av behövliga reservförråd från utlandet.

Samma överdrivna försiktighet kom också att förvärra 30-talskrisen världen över och även 90-talskrisen både i Sverige och i Finland, men effekterna blev mer förödande i Finland. Det berodde i sin tur på att Sveriges socialdemokratiska regering envist höll fast vid sysselsättningsmålet— och troligen därigenom slapp den massiva ryggsäck av utslagning och psykiska besvär som vi i vårt land nu bär med oss i in i den eventuellt antågande nya krisen.

Det finns ju nog ett alternativ till vansinnessparandet. Minns någon ännu Lord Keynes och hans lära om sysselsättning, ränta och pengar? Inte? Leta då reda på och damma av någon lärobok i ekonomi från 1950–60-talen.

Med facit i hand kan man ännu fråga sig om det inte hade varit klokare också för Finland att trygga sysselsättningen under 1990-talet. Dessutom hade det behövts en massiv satsning, ett handlingsprogram, inte bara för att rädda banker utan för att rädda hushållens köpkraft och skydda dem mot överskuldsättning och personliga konkurser. Förutom en positiv effekt på sysselsättning samt socialt och psykiskt välbefinnande hade detta förstås också bidragit till att rädda bankerna.

Nåväl, nu löper vi risk att ramla i samma grop en gång till. Trots goda föresatser finns det inget som tyder på att staten har varken förmåga, vilja eller beredskap för att göra något åt sysselsättningen eller överskuldsättningen om ekonomin skulle råka i en liknande störtdykning som på 90-talet. I stället talas det i allmänna termer om skattelättnader. Bra så, men problemet är bara att dessa kommer att vara som en droppe i havet, eller kanske en tändsticka i Antarktis eller ett vattenämbar i öknen när det kärvar till sig ordentligt.

Det som skulle behövas är ett kraftigt sysselsättningsprogram och ett dito program för att förhindra personliga konkurser.

Det ser föga lovande ut. I stället för sysselsättning erbjuder statsmakten rena konjunkturgiftet i sitt "effektivitetsprogram" vars verkningar i själva verket är rakt det motsatta. I landets viktigaste dagstidnings ledare från 26.11 får detta program sig en välförtjänt bredsida. Att enbart införa rekryteringsförbud och skära ner personresurserna åstadkommer bara försämrad service, om man inte först vinnlägger sig om att arbetsmetoderna automatiserats eller på annat sätt förbättrats. HeSa kallade detta rent av ett företag för "bembölingar" som endast kommer att försvaga staten. En brist i ledarartikeln är att den inte tillräckligt analyserar effekten av detta program i en möjligen kommande lågkonjunktur — rena giftet som sagt.