Nuförtiden är den tidiga ungdomen något längre än den var för bara ett tiotal år sedan. Vi tillåter oss ett slags irrande ända tills vi fyller trettio. När man fyller trettio, helst, ska man ha skaffat sig en utbildning, en stadigvarande partner som man kunde tänkas gifta sig med, man ska ha erfarenhet från sporadiska jobb, man ska ha festat tillräckligt, och man ska också ha sökt sig själv i Indien i några år, eller arbetat som dykarinstruktör i Australien. Problemet blir närmast hur man ska hinna med allt innan man når den magiska gränsen som verkar ringa i alla klockor på en gång med resultatet att man vaknar upp till någon slags verklighet.

För många unga ringer ingen klocka i höst. Morgonen kommer med tystnad. Väckarklockan tiger. Hundratusen av årets unga studenter blev utan studieplats till hösten. Det är bara till högskolorna. Hur många som blev utanför yrkeshögskolorna eller aldrig kom igenom grundskolan vet jag inte. Tänk er chocken som följer på det negativa beskedet. Känslan av att vara värdelös. Misslyckandet. Släktens och familjens besvikelse. Studenten som firade sin dimission på våren, så glad och förväntansfull över att äntligen få ta steget mot självständigheten, mot att få studera vad hon eller han vill, kanske sitt drömyrke, får mycket krasst lära sig livets realiteter. En bra utbildning och ett välbetalt jobb är inte för alla. Alla kan inte bli vad de vill. För många kan ett sådant slag vara förödande. Det gäller att hitta på något att sysselsätta sig med under året som går i väntan på en andra chans. Arbetsmarknaden erbjuder inga toppjobb för dem som saknar utbildning. Kanske går det inte så bra på det personliga planet heller. Av de unga kämpar mellan femton och tjugofem procent av med sin mentala hälsa. Hur påverkar meddelandet om att framtidens port är stängd, om än bara för ett år, ett ungt sinne av den bräckligare sorten? Ska vi verkligen finna oss i att så många verkar förlora redan innan loppet har börjat? Jag har inte några lösningar på problemen. Därför är jag författare och inte politiker. Men verkar det inte också vara så att politikerna inte har någon lösning på problemet? Hur ska vi som skattebetalande medborgare lyckas få makt över de medel vi själva betalar in, så att de verkligen går till det som är allra viktigast för oss, och inte till riksdagshusets nya flygel? Att rösta på rätt person verkar inte vara tillräckligt effektivt. Hundratusen unga talar sitt tydliga språk.