– Då min första bok, "Världens dåligaste språk", utkom frågade journalisterna mig hur det var att leva som singel i Vasastan och om jag ville klä en julgran för en inredningstidning, berättar Lindström. Jag räckte fram en bok som innehöll något jag tyckte var viktigt, men lampan riktades mot mitt ansikte, inte boken. Det var inte kul.

Lindström säger sig kämpa emot kändisskapet. Han har självklart behov av bekräftelse på det han gör, men stör sig på att uppmärksamheten riktar sig mot hans person och inte det han skrivit eller regisserat. Såväl hans nya bok ("Vad gör alla superokända människor hela dagarna?") som film ("Känd från tv") behandlar temat. Lindström påstår själv att det faktum att boken och filmen kommer samtidigt inte har marknadsföringsmässiga skäl, utan enbart beror på att han då behöver stå i mediarampljuset bara en gång istället för två. Kändisskapet är ett nödvändigt ont om man vill skriva en bok, göra en film eller måla en tavla.

– Det skapas oundvikligt ett varumärke kring personen, säger Lindström. I Sverige syns till exempel Ernst Billgren ofta i media. Han tituleras konstnär, och alla vet att det är killen med de hippa, gula glasögonen som är med i varje skvallertidning och tv-debatt. Väldigt få har en aning om vad han skapat. Det samma gäller författare. Jag försöker skapa ett intresse kring min bok, inte mig själv.

Förläggare, författare och journalister diskuterade ivrigt kändisskap på årets bokmässa. Amelia Adamo är journalisten som blev ett varumärke. Idag är hon ansvarig utgivare för flera dam- och flicktidningar och har bland annat en bokklubb i sitt eget namn. Tidningen "Amelia" skriver om den "vanliga" människan, men också om författare — som människor.

– Det är inte alltid texten i sig som är förutsättningen för att vi ska skriva om en bok, säger Adamo. Det är lika viktigt att det finns en bra story kring författaren, och är han en snygg man passar det bra att ta in en artikel om honom och hans bok i vår tidning. Det är också lättare att skriva om en författare som har ett speciellt privatliv.

Fredrik Lindström suckar då han hör det. Han beskyller journalistkåren för att vara lat.

– Det är jobbigt för journalister att läsa boken och prata om den, konstaterar han. Det är tydligen enklare att prata om personen.

Adamo protesterar. Hon påpekar att de skriver om bra böcker (också), att bra texter ger upphov till nyfikenhet.

– Tycker man om en bok så tycker man om författaren, menar Adamo. Jag blir vansinnigt intresserad av författaren och hans liv om texten berör mig. Om jag till exempel läser en bok om någon som slår ihjäl andra människor så blir jag ju nyfiken på den människa som skrivit detta.

– De människor som syns i media är surrogat för riktiga människor, kontrar Lindström. De ersätter de människor vi själva saknar i våra egna liv. Det är ingen slump att ordet "kändis" uppkom på 60-talet, då vi flyttade in i förorterna och blev vänner med personerna i tv-rutan framom grabben i lägenheten intill. Det är bekvämt med mediala personer, de har inte dålig andedräkt och de lånar inte pengar av oss. Men de kan aldrig ersätta det personliga mötet.

Amelia Adamo påminner om det goda i författarnas kändisskap, det främjar läsning. Syns författare mycket i media får konsumenterna upp ögonen för böckerna. Åtminstone för vissa böcker. Författaren Peter Kihlgård påpekar att skribenter ju har olika talang att föra sig exempelvis i en tv-studio och att han känner sig pressad från förlagen att ställa upp på otaliga intervjuer då en ny bok utkommer.

– Man blir expert på att ljuga, förklarar Kihlgård. Man hittar på historier om hur boken kom till, man hittar på fyra eller fem olika historier om hur boken kom till, för man hatar ju att upprepa sig, men man behöver synas på flera ställen. Har jag skrivit något jag vill andra ska läsa så måste jag via media för att nå ut till publiken. Jag måste bli "kändis".

Oberoende de vill det eller inte, är författarna alltså tvungna att mer eller mindre arbeta in sig som varumärke på marknaden för att sälja sina böcker.

– Det handlar om trygghetsskapande för konsumenten, menar Lindström, och säger att det är precis samma regel för bokförsäljarna/ författarna som för tandkrämsföretagen: Är du i Kuala Lumpur och ser hundra olika tandkrämstuber tar du den sort du känner igen hemifrån. Går du in i en bokhandel och ser hundratals böcker, känner du igen namnet Guillou från tv — och köper hans bok.

Så trots att Fredrik Lindström, och många författare med honom, inte är förtjusta i att bli en del av mediespektaklet tar de skeden i vacker hand och ställer till presskonferenser, ger intervjuer och svarar på frågor om favoritfärg på tandborsten. Även om Lindström försöker undvika intervjuer som inte handlar om hans böcker har han insett att han måste fortsätta vara kändis för att få ut de budskap han försöker förmedla i skrift och film.

– Ja, för om man som författare väljer att leva totalt okänd så blir man ju känd för just det, att man försöker leva bortom mediabruset, ler Lindström.

SUSANNE SKATA