"Han var en bra karl, en
varm och fin vän". "Det är omöjligt att fatta sig kort. Han var en på alla
sätt otrolig människa". "Det finns ingen annan som honom".
Ja, av kommentarerna i kvällstidningen att döma var Pertti "Spede" Pasanen
en stor man och människa av sällan skådade proportioner. Vad vet jag, kanske var det
faktiskt så.
Vi snackar trots allt om snubben som enligt legenden en gång sopade till
regissörskollegan Anssi Mänttäri i Filmstiftelsens korridor (Mänttäri fick fyrk, inte
Pasanen). Inte för att jag understöder våld, men sett ur ett filmkritiskt perspektiv
var tilltaget kanske inte helt oberättigat.
Och som bekant var ju Spede Pasanen själv en komiker i rakt nedstigande led från
Charles Chaplin, Buster Keaton och Bröderna Marx. Frågan är om inte Spede var ännu
bättre.
Kollegan Ere Kokkonen drar sig inte för att kalla honom för ett "geni". Och
så har vi mediaforskaren och förståsigpåaren Veijo Hietala som i samma Ilta-Sanomat
konstaterar att Spede Pasanen var en av 1900-talets mest kreativa finländare.
Han kallar Spede för den finska underhållnigsbranschens "Grand Old Man" och
beklagar sig över att kritikerna aldrig lärde sig att uppskatta Pasanens storhet.
En känga får också 70-talets vänsterradikala för vilken Pasanen enligt Hietala var
något av ett rött skynke. Hmm, ännu en åtalspunkt när vi kommer i gång med
rättegångarna mot dessa humorbefriade agit propp i hålare.
Herr forskare avslutar sitt försvarstal med att man bör uppskatta en drygt 70-årig
man som varje vecka orkar pompa omkring i tv-rutan och underhålla folket.
Ursäkta nu bara, men själv föredrar jag 70-åringar som inte pompar omkring i
dumburken, omgiven av lättklädda blondiner och andra halvkändisar.
För att vara riktigt ärlig motsvarar Speden Spelit inte heller min syn på god
tv-underhållning. Men så är jag också kritiker till yrket. Det vill säga en taskig
och illvillig människa, en filmbranschens Georg C. Ehrnrooth, som inte förstår att
uppskatta sann storhet när jag ser det.
Okej, okej. Visst gillade också jag Turhapuro-filmerna — åtminstone till en
början. Men det betyder väl inte att man behöver ställa upp på dessa stående
ovationer, speciellt som Pasanens filmiska arv ställer många frågor. Snällt sagt.
Egentligen kunde man väl hävda att Pasanen aldrig sysslade med film i egentlig
mening. Filmiska kvaliteter, såsom belysta bilder och välansade manus, fick inte sällan
lämna plats åt snabbt och billigt ihopknypplade sketchsamlingar. Buskis.
Och folk strömmade till. Kyllä kansa tietää, liksom. Icke mig emot, men offren
skördar vi ännu i dag — i form av den tudelning som präglar den inhemska
filmunderhållningen.
Det som gäller är antingen rena rama junthumorn eller, ännu värre, ko-ko-konstfilm
av det slag som slår knut även på en filmkritikers panna. Däremellan finns just
ingenting — till skillnad från i Svedala där man traditionellt lyckats avla Vuxen
populärunderhållning. Typ Änglagård.
Ja, det vill säga tills nu. Peter Lindholms Drakarna över Helsingfors är en film som
även en fullvuxen människa förmår avnjuta. Utan att skämmas ögonen ur sig.
Krister Uggeldahl
"Han var en bra karl, en
varm och fin vän". "Det är omöjligt att fatta sig kort. Han var en på alla
sätt otrolig människa". "Det finns ingen annan som honom".
