Förbluffande många människor har i tidig ålder fastlåsta åsikter om det mesta, ett värdesystem som bara i undantagsfall låter sig ruckas. I och för sig innebär det säkert en ganska bekväm livsinställning, antingen det handlar om konventioner eller en önskan att trotsa dem. Att i alla sammanhang veta hur saker och ting egentligen ska skötas måste ge en skön känsla av ofelbarhet.

Som kritiker har jag under en lång rad av år fällt domar över konstverk och därigenom också över deras skapare. Inom kulturlivet är det en nödvändig uppgift. Trots mycket funderande har jag aldrig sett något riktigt alternativ till recensionen som en grundläggande kulturjournalistisk arbetsform. Om vi inte tillämpar någon personlig värdeskala blir allt som har med kultur att göra ett förvirrande kaos.

Vi behöver skribenter som kan skissera ett sammanhang i en värld som annars hotas av total splittring. Kritikerns och kommentatorns uppgift är helt enkelt att argumentera för sin upplevelse, utan att för den skull nedvärdera andras. Elaka kritiker får alltid läsare, brukar det heta. Själv har jag under årens lopp kallats både sträng och snäll; få konstnärer råkar ut för samma störtflod av åsikter om den egna personen som är recensentens lott.

Man kan tröttna på att alltid vara redo för ett klart formulerat omdöme. Men det är knappast populärt att säga som sanningen ibland är: jag vet faktiskt inte vad jag tycker!

Då gäller det i stället att argumentera som om olika synvinklar vore möjliga. Just det sättet att resonera saknar jag ofta i den allmänna debatten. Politiker, iklädda partiernas tvångströja, tvingas formligen till blindhet inför tillvarons mångfald. Det finns ingen sorgligare läsning än partiprogram, inga texter ger prov på en sådan total brist på fantasi. Därför verkar även slipade politiska ledare så valhänta inför situationer som inte står inskrivna i standardformuläret för hur man själv och motståndarna ska bete sig. Och därav denna oförmåga att bemöta allt som har med revolt att göra.

Om sommarens kravaller i Göteborg har de flesta en åsikt. Tevebilderna av maskerade huliganer som krossar fönster på Avenyn och kastar stenar mot polisen har etsat sig fast på näthinnan och format opinioner. Att demonstranter beter sig på det sättet är givetvis oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Men samtidigt har motbilder sakta men säkert framkallats, bilder där polisen snarast framstår som en provokatör som genom sitt agerande förvärrade situationen. Massor av ögonvittnen har trätt fram. Alla kan inte ha fel: det förekom ett polisvåld i Göteborg som inte är värdigt en demokratisk så kallad rättsstat. För faktum är ju att majoriteten av demonstranterna var idealister som helt legalt ville göra sin röst hörd, drivna av en oro för den riktning som globaliseringen och det totala marknadsberoendet tagit.

Att ha en klart uttalad åsikt om skeendet i Göteborg är i mina ögon omöjligt. Här är ingenting entydigt svart eller vitt. Snarast handlar det om hur bristen på dialog resulterar i anarki, hur oviljan att på allvar förstå andras verklighetsbild förvandlas till kaos, barndomens inte alltid så oförargliga snöbollskrig urartar i stenkastning.

De alltför fixerade ståndpunkterna får i det perspektivet oanade konsekvenser.

Jag tycker inte om stenkastande demonstranter. Men lika litet gillar jag poliser som med batongen i högsta hugg kastar sig över och till och med skjuter mot fredliga ungdomar med världssamvete.

Det största hotet mot ett värdigt och meningsfullt liv är de som alltid vet bäst.