Fönster mot världen

En av mina vänner, som själv är journalist, säger att jag är bra lämpad för att skriva kolumner. Han säger att jag sitter på en bra utkikspost. Med det menar han mitt jobb, inte mina berg. Med det menar han att man ser längre eller åtminstone annorlunda om man dagligen sitter i möten och undrar vad vi ska ta oss till med alla dessa afghaner, de som fångats i tunneln mellan England och Frankrike, de som tar tisdagsflyget från Islamabad till Malesien (inget visumtvång för muslimer) och samlas på hamburgerbaren i Bali. De som hyr fiskebåtar för en spottstyver. De som sökt asyl i 60 länder. När den afghanska gerillans rebelledare skadades av en brandbomb ringde rebelledarens assistent till min chef. Nytt möte. Kommer, eller kommer Tadzjikistan inte att hålla gränsen stängd? Vem ringer ambassadören? När kommer den talebanska offensiven? I vilken riktning kommer flyktingar att fly ? Vart ska vi flytta tälten och maten?

När jag skriver ser jag helst ut över bergen. En bra utkikspost? När mina historier berör är det för att jag tillåtit mig att blicka in istället för ut. Fönstret mot världen är fönstret in mot själen. Vem bryr sig om afghanerna? Det är skräcken i ögonen på den kvinna som ska hängas inför hela staden för att hon utövat sex före äktenskapet som blir i minnet. Att scenen är filmad i smyg, bakom den täckande helkropps slöjan som kallas för "burka", är ovidkommande. Kvinnornas rätt mot en kvinnas skräck.

Fantasin är det enda mått vi har som är ärligt.

Vi ser alla längre, eller åtminstone mer, än vi gjorde för tjugo år sedan. Det kan härledas till resorna, till TV-tittandet, till de asiatiska filmerna på bio, eller boken De små tingens Gud, som sägs handla om Indien men egentligen handlar om mig. Och dig. Och kvinnor och män och drömmar och liv och mantrat du upprepat för att det inte skall hända ditt barn något illa. Det är svårt att växa upp. Under det pulserande livet finns kylan. Berget förblir snötäckt, året om, år efter år.

Det som händer i Afghanistan, i Makedonien, på bergen mellan Irak och Turkiet är lika skrämmande för kontorsarbetaren i Dalsbruk som för den internationella hjälparbetaren i Baghdad. Jag skrev en gång om en flykting i mitt hem. Min vän påminde mig om att också polisen läser tidningen. Det är sant. Men också polisen har fantasi. Han kanske inte ser sjön, kanske inte har stiftat bekantskap med berget, men han kan höra ett fönster öppnas. Och från den egna utkiksposten kan vem som helst se ut över det andlöst vackra landskapet och den svindlande avgrunden. Medan de brandfärgade röda bergen drar ett satinblått sammetsskynke över sig och somnar.