Mot den bakgrunden sett valde chefdirektören för Finlands Bank en något märklig tidpunkt att vädra sin monetaristiska fundamentalism vid. Men om avsikten var att skapa oreda var han ute i rätt tid. Aningen märklig målsättning bara för en man i hans position!

Inkomstförhandlarna behöver stå med båda fötterna på stadig mark. Facket har gjort en dygd av att mäta upp realistiska avtalskrav. Man går in i förhandlingarna med löneförslag som är helt anpassade till produktivitetsutvecklingen och det allmänna ekonomiska läget och med reformkrav som är avskalade till det nödvändigaste.

Löneförhöjningar på den nivå facket nu föreslår är nödvändiga för att trygga en positiv reallöneutveckling och därigenom trygga att konsumtionen upprätthålls. Vad ekonomin minst av allt tål nu är att konsumtionen börjar sacka, den ekonomiska aktiviteten mattas av och förväntningarna dämpas. Inkomstavtalet skall garantera att så inte sker.

Fackets reformkrav är så återhållsamma att många säkert undrar var biffen finns. Några viktiga öppningar måste ändå ske för att ett avtal skall bli till. Kravet på minimiarbetstid är direkt härlett ur de problem snuttifieringen ställt till med i arbetslivet. Att åtgärda problemen är nödvändigt för att höja sådana arbetens attraktionskraft. Strävandena att sammanjämka arbete och familjeliv är också ett sätt att bädda för den kraftiga generationsväxling som förestår i arbetslivet.

Arbetsgivarna reagerar alltid med ryggmärgen på krav de tror gör intrång på deras ograverade bestämmanderätt. Förslaget om någon form av omställningsskydd vid personaluppsägningar har mött sådana reaktioner. Vid närmare eftertanke torde det klarna att även arbetsgivaren har en hel del att vinna på att personalminskningar kan ske på ett behärskat sätt så att resurser inte förstörs. Med lite kreativt tänkande går det att kombinera utbildning, stöd och ekonomiska insatser så att nyttan i längden blir gemensam.

HANS JERN