De atypiska arbetsuppgifterna har ökat mycket snabbt, det har blivit helt acceptabelt och "modernt" med tidsbundna arbetsförhållanden, projektuppgifter, olika andra snuttarbeten. Samtidigt har strukturerna för begreppet arbetsplats ändrats, likaså behovet av specialkunnande, inte att förglömma den snabba tekniska utvecklingen.

I oroliga tider söker sig människorna till något tryggt. Det här skedde också under "lamans" tid. De som hade jobb och som var oorganiserade ansökte om medlemskap i facket, de kom i väldiga mängder, och de som var organiserade höll sitt medlemskap i kraft. Det var då vi i Finland kom upp till en andra plats i organisationsgrad med drygt 82%.

Pendeln har svängt på många sätt. Organisationsgraden är nu på samma nivå som före lågkonjunkturen. Antalet små arbetsplatser med färre än 30 anställda sysselsätter i dag 49% FFC:are mot 45 % år 1990. Likadan är utvecklingen för anställda vilka har förtroendeman: 1990 hade 79 % av FFC:arna en förtroendeman, år 2000 var siffran 66 %. På arbetsplatser med färre än 30 anställda har nu bara 46 % en förtroendeman. Uppspjälkningen av företag och uppspjälkningen av produktionen har till stor del lett till nu rådande situation. En liten delorsak som också syns öka är behovet av nya arbetsuppgifter, kunnande och yrken som våra nuvarande förbund inte ännu hunnit fånga upp.

Projektet "Hör hit!" och ett nytt förtroendemannaprojekt som kör igång nästa år är tänkta att förbättra situationen. Faktum är, enligt min syn, det att ett förbund med hög organisationsgrad och tätt förtroendemannanät är ett förbund som har resurser att ta tillvara medlemmarnas intressen både på det globala och det lokala planet.

Finns det ingen förtroendeman på arbetsplatsen blir medlemmens intressebevakning direkt sämre. Inom kort minskar också medlemstalet drastiskt. Det är till största delen just på arbetsplatsen medlemmens konkreta intressebevakning sker – inget förbund har möjlighet att verka som ett försäkringsbolag med anställd arbetskraft som rycker ut och löser de problem som uppstår i det dagliga arbetet på arbetsplatserna. Framförallt inte när de små arbetsplatsernas antal ökar i en allt snabbare takt.