I inlägget redogörs kort för den regionalpolitik som har bedrivits i vårt land, för den regionala utvecklingen och de faktorer som har påverkat den. Man gör jämförelser med hur Sverige har utvecklat sina regioner. I inlägget redogörs också för statens pågående och planerade utvecklingsprojekt. Dessutom skissas den FFC-anslutna fackföreningsrörelsens regionalpolitiska strategier upp.

Den regionala utvecklingen förutsätter att landskapens aktörer samarbetar på ett brett fält och bygger egna nätverk. Partnerskap är engagerat samarbete när det är som bäst; det innebär mer än att delta i beslutsfattandet. Viktiga fora för partnerskap på landskapsplanet är landskapens samarbetsgrupper där också arbetsmarknadsparterna är representerade.

FFC anser att TE-centralernas betydelse bör stärkas i framtiden. TE-centralernas delegationer har hittills inte funnit sin roll i den regionala näringslivs- och arbetskraftspolitiken.

Förändrade EU-stöd

I inlägget tas också upp frågan om hur EU:s utvidgning påverkar EU:s stödpolitik. För Finland är det viktigt att utjämnings- och strukturfondsmedlen också efter utvidgningen kan koncentreras till avlägsna, glest bebyggda områden där avstånden är långa samt till gränsområdena. Stöd behövs också i områden med särskilt svår arbetslöshet eller områden som drabbats av strukturomvandlingen. För löntagarna är det viktigt att stadsområdena inte utesluts från de strukturella åtgärderna. Det är till exempel nödvändigt att samhällen som drabbas av industriell strukturomvandling kan stödas också i framtiden.