Min ciceron i denna värld är Germano Almeida, författare och advokat, som i romanen "Familjen Trago" (översatt till svenska av Irene Anderberg och utgiven på det lilla förlaget Tranan i Stockholm) ger en bred exposé över sin hemö Boa Vista, detta mikrokosmos i Atlantens grepp. I Portugal har boken blivit en bästsäljare, som just nu omvandlas till tv-serie.

Ytligt sett är Kap Verde lätt att beskriva. Några spridda öar utanför Västafrika, omkring 350 000 invånare, ett förflutet som en del av det sönderfallande portugisiska imperiet ända fram till självständigheten 1975. Portugisiska är följaktligen det officiella språket, jämsides med lokala folkmål. Näringslivet är nästan helt inriktat på fiske: äter vi tonfisk kanske den dragits upp i vattnen vid Sal, Santiago, Fogo eller någon av de andra öarna.

Länge har detta varit en anonym avkrok. Men sakta vaknar nu ett turistiskt intresse, helt enkelt för att den branschen ständigt måste söka nya mål när charterresenärerna tröttnat på allt det invanda. Kap Verde har i sig inget spekulativt lockande att erbjuda, men själva den geografiska positionen kan ges en exotisk prägel i jakten på nya upplevelser. Redan nu talas om en satsning på lyxiga hotell längs kusterna. Det lär i så fall bli den största omvälvningen i öarnas historia.

Men den tiden kan ingen ens drömma om i Almeidas roman, som tar sin början i tidigt 1900-tal när berättarens farfar, affärsmannen Pedro Trago stiger i land på Boa Vista. Han skapar grunden för en hel dynasti, återgiven i det släktträd med stundom ganska svåröverskådliga förgreningar som illustrerar texten. Det är inte gott att veta vem som är far till vilken son eller dotter i detta myller av individer.

Trago bygger ett enormt hus, där generationer lever under dramatiska förhållanden. Från rikedom rasar man ner i konkurshot för att så kravla sig upp igen. Släktens medlemmar älskar, hatar, intrigerar, försonas. Mytiska föreställningar styr tillvaron. Inte minst på det erotiska planet härskar en primitivism, som faktiskt har sina likheter med vår tids frossande i sexualia.

Inom familjen Trago finns inga hemligheter. Och knappast heller inom kollektivet i stort. Skvaller är det självklara sättet att umgås inom det sociala nätverket. I det avseendet skiljer sig inte ön från andra små samhällen. I mörka stunder säger sig Pedro Trago att Boa Vista ingen framtid har att erbjuda: "där växte man upp och blev fiskare eller något liknande, drack brännvin, gjorde barn och inväntade döden". Men det trånga rummet genomkorsas ofta av en sträv, befriande humor.

Det finns likheter mellan alla övärldar, inte minst på ett mentalt plan. Kanske det är därför som en ålänning, van vid välfärdssamhällets trygghet, ändå känner sig så hemma i fattigdomens Kap Verde. I havets närhet utvecklas en individualism som förenar bortom alla geografiska avstånd.

Litteraturens makt är sannerligen stor.

Tack vare Germano Almeida har jag gjort ett strandhugg på Kap Verde. Och jag längtar ständigt tillbaka.