I dag förefaller historiens erfarenheter visa att folk har större skäl att frukta grannfolkets gud än sin egen. I både islam och kristendomen är guds allsmäktighet en central trossats. För en starkt troende måste det vara svårt att hålla fast vid detta och samtidigt se vad som händer i världen.

Kyrka och tro är inte samma sak. Men kyrkan bygger på tron. Utan tro — utan en gemensam uppfattning om guds ord — finns ingen kyrka. Men kyrkan har förstås därtill sidor som inte är så fixerade vid tron.

Traditionellt har det i Finland funnits en djup klyfta mellan kyrkan och arbetarrörelsen. Det har sina historiska orsaker och mycket litet med den kristna tron att göra. Prästerskapet har rekryterats från bondesamhället och borgarklassen. Antalet arbetarsöner i predikstolen har varit försvinnande litet.

På 1980-talet började det ske ett närmande mellan kyrkan och arbetarrörelsen. Man höll seminarier och konferenser och kom fram till att det fanns vissa beröringspunkter, framför allt på det socialetiska planet. Socialetik handlar bland annat om godhet. Biskopen för Borgå stift sa förra veckan att all godhet kommer från gud. Därmed överlämnar han också uppgiften att definiera vad som är gott till gud.

Visst finns det beröringspunkter mellan facket och kyrkan, men jag har svårt att tänka mig ett närmare samarbete med en organisation där människor i samverkan inte kan resonera sig fram till det goda. Inte i princip i alla fall.

Politiska partier och fackförbund är i princip demokratiska rörelser. Om det finns en tillräckligt stor majoritet för det kan allt förändras i en organisation — också de mest grundläggande principerna. I praktiken är detta förstås inte lätt att göra. Men det har gjorts. Och kommer att göras.

Kyrkor är i princip odemokratiska. Man kan inte rösta om guds ord. Inte i princip i alla fall. Det är annan sak att man under historiens gång har gjort just detta.

Den religiösa intoleransen är ett större problem än den politiska. För den som tar sin egen tro på djupt allvar är det svårt eller omöjligt att värdera grannens tro lika högt. Man kan förvisso acceptera att grannen tror på ett annat sätt, men han tror ju fel.

Det är därför tveksamt, menar jag, om man verkligen skall foga samman demokratiska och odemokratiska organisationer i ett nära samarbete. Samarbetets frukter kan lätt bli vredens druvor.

Bättre är det då, påstår jag, att de församlingsmedlemmar som delar arbetarrörelsens principer och målsättningar verkar inom just — arbetarrörelsen. Och att de fackföreningsaktiva som vill göra en insats som bygger på en personlig religiös tro gör det inom församlingen.

Ihalainen och ärkebiskopen behöver inte gemensamt kopplas in.