Jodå, författarn Kjell Westö har alldeles rätt när han kräver att man som intervjuoffer har rätt att veta — ens något sådär — vad det är fråga om när man stiger in i en studio. Att som debattprogrammet X3M-Talk gå ut med falskt flagg hör INTE till god journalistisk sed. Så långt är vi alla överens.

Det som gör mig förbannad är att man nu håller på att kasta ut barnet med badvattnet. Jag syftar på "blueshunden" Uffe Rasks — litteraturråddaktören Petter Lindbergs uppkäftiga alter ego — vid det här laget (ö)kända sabling av Westös roman. Det som egentligen startade hela bråket.

Kors i taket, det var ju SATIR! Bra satir (i ett olyckligt sammanhang). Gyckel. Parodi. Men se nej, det går inte för sig. Litteratur ska recenseras med rynkor i pannan, med stora fina bokstäver. Och framför allt ska en recension inte sjungas (vilket den slyngeln gjorde).

Själv tycker jag precis tvärtom. Konst och kultur förtjänar, ja, rentav kräver, att ibland behandlas med åtminstone en viss respektlöshet. Det måste inte alltid vara så jäkla högtidligt, snällt och välkammat. Gärna får man ju hålla sig till sanningen också — och raderna.

Att det inte blir som med finlandssvensk teaterkritik, som helst ska läsas MELLAN raderna. Sånt är i och för sig lätt att genomskåda. Ifall kritikern t.ex. skriver "men man kan väl inte be om allting" betyder det egentligen: "ingenting, absolut ingenting fungerade på scenen".

Några ytterligare exempel: "Men det är god underhållning" (läs: lämna hjärnan vid narikkan). "Jag är glad att jag såg pjäsen" (det var roligare än att stå utanför och huttra). "Hysteriskt roligt" (jag börjar tappa koncepten). "Det är ingen lätt pjäs" (själv fattade jag inte ett dyft). "Kommer att bli en stor publiksuccé" (så korkade som folk är kommer pjäsen säkert att gå hem). "Skådespelarna räddar uppsättningen" (inte ens garderobiären höll måttet). Texten är bra (regissören kan inte ens läsa). Och så vidare.

Skämt åsido, men faktum är att våra kära kulturarbetare ofta kommer onödigt lätt undan. Hur många gånger har man inte sett dessa missförstådda konstnärstomtar lägga ut texten om sitt senaste verk (alternativt: värk) utan att någon vågar ställa den naturliga frågan: vad är det här för skräp?

Fast så får man förstås inte säga. För då är man populist och kulturfientlig och gud vet va'. Dessutom är det ju inte så att konst och kultur ska "förstås", nädå. Det handlar om att "känna", och alla har rätt till sin egen upplevelse (förutom de avtrubbade som uppenbarligen inte är du med sina egna KÄNSLOR).

Vad jag — allvarligt talat — försöker säga är att vi behöver ett uppkäftigare, ärligare kulturklimat där det finns utrymme för fräscha grepp. En kultur där inte varje skärmytsling förvandlas till en fråga om liv och död och förlorad heder.

En naturlig del av denna ekvation är att också kritikerna och kulturjournalisterna vid behov får kring öronen. Vem vill kasta den första stenen? Adressen finns här intill.

TV-MAGASIN
"Spanaren", undersökande journalistik i FST, en gång i månaden
– Så kan det gå när man lämnar den trygga tevestudion och ger sig ut på fältet för att gräva skit (syftar på det uppmärksammade reportaget om arbetsklimatet i Borgå stift). Det kallas visst för seriös journalistik.

RADIO
"Hans Johanssons dansbandssvada i Radio Vegas Direkt-program"
– Själv är jag inte för dansbandsmusik men jag kan inte låta bli att beundra den villkorslösa passion med vilken allas vår Hasse J. närmar sig ämnet. Riktigt sant. Sånt bör respekteras (om än inte beivras).

TV-FILM
"Elizabeth", historiskt drama med Cate Blanchett", Fyran 9/11
– Det finns kostymdramer och kostymdramer. Och så finns det Shekhar Kapurs "Elizabeth", en sannerligen gripande och dramatisk skildring av ett kvinnoöde utan like.