
Sanningen
Det är med en viss oro
man följer den politiska debatten idag. Den självcensur som präglade debatten under min
ungdom tycks i viss mån ha återvänt om än med nya förtecken.
Dåförtiden var det Sovjetvänligheten
som präglade medienomenklaturens uppfattning om vad som lämpade sig. Nu är det givetvis
inställningen till USA, EU och till västerlandets nya statsreligion, marknadsekonomin,
med dess tillhörande friheter, som bildar okränkbart moraliskt kategoriområde.
Jag tycker att det är synd om Fukuyama, en av tidsandans mest framträdande
profeter, får rätt. Att historien är slut, att alla har accepterat marknadsekonomin och
den parlamentariska demokratin som den enda saliggörande samhällsformen. Jag vill inte
först och främst ha sagt att de är dåliga, utan att de bör tåla kritik och att de
förehavanden som genomförs i deras namn bör kunna kritiseras och debatteras öppet för
att världen ska kunna bli bättre.
"Historiens
död" innebär också
debattens död,
alternativens död,
idéernas död.
"Historiens död" innebär
nämligen också debattens död, alternativens död, idéernas död. Kreativiteten tar
således slut. När tiden tar slut, pengarna tar slut, produktidéerna tar slut och
jordens resurser är förbrukade finner vi slutligen en vilsen människoskara som inte vet
vad den ska ta sig till.
Dalai Lama skriver i en av sina böcker att det är självklart att människorna
strävar efter lycka. Det borde väl alla kunna hålla med om och bekänna sig till.
Därför borde vi ständigt kritiskt, objektivt, granska själva grunden för tillvaron
just ur detta perspektiv.
Ingen av de stora världsreligionerna eller de stora filosoferna bekänner sig till
konsumismen och jordiska egendomar som grund för människornas lycka. Tvärtom söks
lyckan i enkelheten.
Därför är det en sorglig väg vi är inne på om den civiliserade västerländska
kritiken mot marknadsekonomin tystnar. Ännu sorgligare är det att kritiken kommer från
annat håll och kanske tar sig för oss helt oacceptabla och våldsamma former.
Marknadsekonomin lägger en allt större del av våra liv under sina rationella
larvfötter. Med obönhörlig logik skapar den världsmarknader som styrs av förvaltare
till allt större kapitalanhopningar. Vinstintresset — shareholders value — går
före allt annat. De sorger och tragedier detta skapar i form av fabriksnedläggningar och
omstruktureringar och i förlängningen arbetslöshet, fattigdom och nöd torde vara
odiskutabla när vi ser på fördelningen av världens välstånd och rikedomar. Det är
förresten samma tema som ligger och lurar bakom knuten också när vi diskuterar och
behandlar gamla yrkens och hantverks försvinnande i detta nummer av LT!
Om "kampen mot terrorismen" innebär att vi måste blunda för
marknadsekonomins tillkortakommanden, och dessutom godkänna att en enda supermakt med ett
allt annat än rent förflutet dikterar villkoren för vad som ska anses rätt och riktigt
är det inte en rättfärdig kamp.
Vi ska förstås känna medkänsla med terrorismens offer såväl i New York som på
Bali och på andra ställen. Men inte kan vi väl godkänna att terrorismen bekämpas med
vilka medel som helst. Inte kan vi väl vara okänsliga för de sorger och tårar som
västtruppernas framfart förorsakar i andra kulturer!
Borde inte vägen i stället ständigt och trots allt vara den fredliga dialogens och
den fördjupade förståelsens? Om denna väg är oframkomlig är det svårt att se
hoppfullt på framtiden. De gamla sanningarna "öga för öga", "tand för
tand" och "hat föder hat" får fortsätta att regera. Otrygghet får
ersätta trygghet. Krig ersätter fred.
Ideologier utan självkritik är lika farliga om de så kommer från öst eller väst,
söder eller norr. Det är min filosofi!
Mikael Forss
Löntagaren 1.11.2002 nr
9/02
|