Slag, strupgrepp, bett, sparkar och knuffar och muntliga hotelser är vardagsmat för biljettkontrollörerna i Helsingfors. Varje år misshandlas mellan 25 och 30 kontrollörer i Helsingfors Stads Trafikverks (HST) bussar, spårvagnar och metrotåg. Inte ens det att kontrollörerna arbetar i grupper på två till fyra personer förhindrar påhoppen.

– I låggolvsspårvagnarna och metrovagnarna kontrollörerna vara minst sex, påpekar Aarne Simonen, arbetarskyddsfullmäktig på heltid för ca 1 500 anställda vid HST, sekunderad av Riitta Peltola, vice arbetarskyddsfullmäktig och själv biljettkontrollör.

Bägge hoppas på att den nya lagen om arbetarskydd, som trädde i kraft vid årets början, ska ge goda verktyg att ta itu med problemen. För första gången nämns nu också psykisk och social arbetsbelastning, ensamarbete, våldshot och trakasserier.

Också chaufförerna som arbetar ensamma riskerar utsättas för våld. Här har trenden dock varit positiv. Då 30 busschaufförer drabbades år 1991 var antalet ifjol tio busschaufförer och lika många spårvagnsförare. Att fallen blivit färre hänger samman med att civila poliser och väktare åker med i nattbussar. Non Fighting Generation, en organisation som förespråkar självförsvar utan våld, som kom in i bilden i december ifjol har haft en positiv effekt. Också chaufförerna har lärt sig att handskas bättre med störande element.

50 fall i året

Totalt noterar HST ca 50 fall av våld mot personalen varje år. De egentliga talen är betydligt högre, allt anmäls inte, betonar Simonen. Typiska risksituationer uppstår vid kundbetjäningen, biljettlösa bråkar mest. Mest utsatta är biljettkontrollörerna, både knuffar och tillmälen haglar då de biljettlösa utan personbevis försöker undkomma tillkallad polis.

– Den nya narkotikan försvårar vårt arbete. Vi måste få mera utbildning så vi känner igen tecknen. Knarkare kan se ut precis hur som helst, vara välklädda medelålders män med portfölj. Ofta är de beväpnade med sprutor och knivar. Ett halvt års ångest följer om vi blir bitna, har vi drabbats av HIV, säger Peltola och tillägger att tack och lov ställer inte alla knarkare till besvär.

Också ungdomsgängen är ofta beväpnade men griper sällan till vapen. Oron är oftast värst på linjer till nya förorter typ Nordsjö. Problem ger också Östra Centrum och Rönnbacka, liksom spårvagnslinjerna till Böle, Lillhoplax och Skatudden.

Direktiv på kommande

HST arbetar som bäst på att ta fram direktiv för hur personalen ska hantera våldsbenägna passagerare. Också den fysiska arbetsmiljön bör ses över.

– Låggolvsspårvagarna med inbyggd styrhytt är ett steg framåt-. Däremot har säkerheten för busschaufförerna blivit sämre då de sitter på samma plan som passagerarna. Sidoplexglas saknas i de nya bussarna och ett plexiskydd på 30-50 cm snett bakom vore bra. Det känns tryggare om våldshotet finns inom synfältet, säger Simonen.

Ett projekt med eftervård inleddes 1998 och uppdateras som bäst. För kontrollörer har systemet fungerat väl. Numera får hela gruppen yrkeshjälp om en drabbats. För chaufförer är tidsintervallen för lång. Fordonet ska tas om hand men någon borde också ta hand om föraren.

– Det är psykiskt tungt för en metroförare då någon begår självmord genom att kasta sig framför hans tåg. Hjälp måste ges inom ett par dygn men här kommer också attityderna in typ inte behöver då jag någon psykologhjälp, säger Peltola.

Människor som ständigt utsätts för våld i sitt arbete går sönder. Enda utvägen är att byta bransch och det har några av Peltolas kolleger gjort. Trycket utifrån har dock skapat en god kamratanda.

– De mänskliga kontakterna är en belastning men också en rikedom. Merparten av kunderna är härliga, mycket handlar vårt jobb ju om rådgivning, säger Peltola.

Kortare arbetstid för äldre

Arbetarskyddet ställs dock inför svåra utmaningar i framtiden.

– De störande elementen ökar. Knarkpolitiken är för liberal, våldsdåden ger för lindring påföljd och är det rätt att skicka hem folk med psykiska problem med en burk Diapam för öppen vård. Klarar de av det, frågar Simonen.

Stressen och arbetsbelastningen drabbar särskilt de äldre arbetstagarna. Om tio år är pensionsåldern 65, i dag kan ännu en sista grupp gå vid 57-58 år. Förarnas medelålder är nära 50, i HST totalt är den 44 år.

– En äldre arbetstagare skulle dra stor nytta av förkortad arbetstid. Vi borde kunna gå ned till sex timmars arbetsdag utan att pensionsvillkoren försämras nämnvärt, påpekar Simonen som också är bekymrad över vart chaufförernas yrkesstolthet tagit vägen.

– Kunderna värderar chaufförsyrket högre än chaufförerna själva. Något måste göras åt yrkeskårens image.

INGEGERD EKSTRAND

Stor och kraftig är Lipponen onekligen, med muskler som det anstår en gammal idrottsman – han tävlade i tiden i gevärsskytte på nationell nivå. Hela han ger ett tryggt intryck och tryggheten är också det han sätter främst. Nämligen passagerarnas. Ibland funderar han över på vilken plats den egna säkerheten kommer.

– På kvälls- och nattbussarna går det ofta livat till. Oroligast är det mellan klockan 18 och 23 på fredag och lördag. För oss chaufförer gäller att behärska sig, att försöka tala passagerarna till rätta. Det lyckas nästan alltid, åren har lärt en rutinerna. Hur skulle jag kunna se passagerna i ögonen och mig själv i spegeln nästa dag om jag brusat upp, frågar Lipponen och utstrålar ett stoiskt lugn hela karlen.

Knarkare och slumrare

Problemgrupp nummer ett är de oberäkneliga knarkarna. HST:s chaufförer har fått noggranna direktiv hur de ska handskas med dem men att identifiera en "hög" passagerare är inte alltid lätt.

– Efter att ha bytt några ord vet man hur läget är. Bussen är bra, alla stiger på via framdörren och jag har koll på vem jag har ombord, säger Lipponen.

Spårvagnar med många påstigningsdörrar och metrotåg utan personal i vagnarna är värre att övervaka.

En chaufförs marsdröm är påverkade passagerare som slumrat in då bussen kommer till en ofta avlägset belägen ändhållplats. Smockan hänger lätt i luften om chauffören bryskt väcker den slumrande.

– Oftast tar vi polisen till hjälp eller kör till lite mer bebodda trakter innan vi väcker folk. Vi kan ju inte lämpa av passagerare som inte kan ta vara på sig själv.

Kontakt med arbetsledningen är viktig om problem uppstår. Radiosystemet som togs i bruk i fjol trampar fortfarande i barnskorna. Lipponen önskar att arbetsgivaren därtill satsar mera på att utveckla mobiltelefonsystemet.

Många stressfaktorer

Stramare tidtabeller, glesare turer, mera passagerare och ökande personbilstrafik är faktorer som stressar chaufförerna. Vintertid späds stressen på av de dåligt plogade gatorna då Helsingfors stad sparar.

– Vi kommer inte fram och passagerarna är inte glada då turerna försenas, konstaterar Lipponen.

Vid kaffe- och matbordet lättar chaufförerna på ventilen och diskuterar problem med bussar och passagerare. Lipponen har kolleger som råkat värre ut. Vid ett handgemäng då en knarkpåverkad passagerare försökte knycka chaufförens ryggsäck bet passageraren sonika av chaufförens tå — skon hade åkt iväg under handgemänget. Rådet från de äldre är alltid detsamma: försök tala folk till rätta.

Trots vissa ibland spända situationer Hannu Lipponen inte byta jobb. Umgänget med passagerarna är också fyllt av mycket positivt. Många passagerare har blivit gamla bekanta under årens lopp, folk hälsar, tackar eller byta några ord.