De som har dubbla lojaliteter är väl förtrogna med arbetsplatsens ekonomi och intresserade av såväl sin egen som organisationens framtid. De är tillfreds med jobbet och anser att deras påverkningsmöjligheter är goda. Tack vare sin starka fackliga identitet är de medvetna om sina rättigheter och förpliktelser i förhållande till arbetsgivaren. Gemensamt för dem är långa anställningsförhållanden, en hög genomsnittsålder och positiva erfarenheter av organisationens ledning, av förmännen och de förtroendevalda.

– Man kan säga att de är upplysta och förnöjda arbetstagare både i förhållande till arbetsgivaren och facket, säger pol.dr Pertti Jokivuori vid Jyväskylä universitet.

I sin färska färska doktorsavhandling skärskådade Jokivuori löntagarnas lojaliteter. Han granskade med de anställda vid metallföretag, sjukhus, affärer, utbildningsorganisationer, kyrkliga samfälligheter och banker.

Lojaliteten är mycket individuell. En arbetar för sin utkomst, en annan identifierar sig med arbetsplatsens målsättningar. Att höra till facket kan lika väl vara en självklarhet som ett sätt att söka trygghet och vara en kanal för inflytande.

– På flera arbetsplatser är de förtroendevalda verkligt insatta i organisationens situation och kan väl analysera ekonomiska realiteter och personalens ork. Den gamla fackföreningsrörelsen förstod inte helheterna och påbjöd strejk i vilken situation som helst, jämför Jokivuori.

I den personalpolitik som har rått efter recessionen har man betonat samhörigheten i med- och motgång. På fackavdelningarnas initiativ har man fått till stånd en rad förbättringar på arbetsplatserna, i arbetsarrangemang, arbetstider och arbetarskydd. Man har försökt hålla kvar de anställda också när produktiviteten har varit lägre. Trots samarbetet har den ekonomiska tillväxten efter recessionen bara försiktigtvis avsatt spår på lönerna.

– Löneuppgörelserna har varit moderata och strejkerna ytterst få. Arbetstagare med dubbla lojaliteter har borgat för arbetsfreden i vårt samhälle, funderar Jokivuori.

Själv är bästa dräng

Ungefär en tredjedel av löntagarna upplever lojalitet bara med arbetsorganisationen. De här människorna tror på sin egen förmåga att driva sina intressen och därför är den kollektiva intressebevakningen inte viktig för dem.

– De som är lojala med arbetsorganisationen är nöjda med sitt jobb. De känner att de kan påverka sina egna arbetsuppgifter och ser med tillförsikt på framtiden. Medlemskap i facket hör till saken men intresset för facklig verksamhet är ringa, förklarar Jokivuori.

Till den här gruppen hör enligt Jokivuori högt utbildade arbetstagare, sådana som är flexibla och eftersträvar annorlunda arbetsarrangemang. En hög kompetens och goda erfarenheter av arbetsgivaren ökar deras tilltro till den egna förmågan.

Var tionde har ett vagare förhållande till både arbetsorganisationen och facket. Även om det kan låta mycket är inte fenomenet särskilt dramatiskt, menar forskaren:

– Här återfinns många unga. De har ingen särskilt utvecklad lojalitet gentemot arbetsorganisationen då de inte har så stor arbetserfarenhet. Den fackliga verksamheten börjar locka i trettioårsåldern, vid en tid då livet också i övrigt börjar finna sina banor.

Den grupp som bara upplever lojalitet gentemot facket är minst, eller sju procent av löntagarna. De här människorna ser arbetsgivaren som en förtryckare som facket är en sköld emot. De som är lojala bara med facket är missnöjda med sitt arbete och anser sig ha små möjligheter att påverka. Hotet om uppsägning och permitteringar upplevs starkast i den här gruppen.

– Att jobba innebär en utkomst och facket ett trygghetskollektiv. Den här gruppen är den som mår sämst på arbetsmarknaden. Vad förbundet kunde göra för deras väl och ve är en bra fråga.

Enligt Jokivuori är snuttarbetarnas lojaliteter individuella. Är t.ex. ensidig lojalitet med arbetsgivaren ett tecken på att allt är väl eller det enda sättet att försöka säkerställa sin egen arbetsplats? Ja, det är redan en helt annan femma.

IRENE PAKKANEN