I sysselsättningspolitiken har partierna redan visat olika syn på vilket slag av åtgärder som kan tänkas ha effekt. Målet, att minska arbetslösheten och höja sysselsättningsgraden, råder enighet om. Annat är inte att vänta.

Vänstern förespråkar en syn som förenklat går ut på att åtgärderna bör riktas till de arbetslösa. Deras förutsättningar att hitta och ta emot jobb skall förbättras genom utbildning och andra kompetenshöjande åtgärder. Högern vill göra det lättare att anställa arbetslösa genom att ge arbetsgivarna lättnader i form av sänkta arbetsgivaravgifter.

Till detta kunde tilläggas att man i diskussionen kunde ta in också konkurrenssynpunkter. Dessa idag så omhuldade.

Arbetsgivaravgifterna finns till för att bidra till finansieringen av socialskyddet. Om vissa typer av företag eller näringsverksamhet beviljas reducerade avgifter är det ju liktydigt med subvention. Inkomstbortfallet i socialförsäkringarna måste kompenseras av någon.

Hur som haver är de meningsskiljaktigheter om sysselsättningspolitiken som hittills kommit i dager inte större än att de kan överbryggas i förhandlingar om ett regeringsprogram efter valet. Kombinationer av kunskapslyft och avgiftsrea går det alltid att finna.

Till den delen är förberedelserna för regeringsprogrammet redan i full gång. Den så kallade Sailasgruppen, som tillsatts för att dra upp riktlinjer för arbetskraftspolitiken, lämnade inför valet en mellanrapport där man tar upp principiella frågor. Konkreta åtgärdsförslag kommer man med först efter valet. Något som med fog kritiserats. Inför ett val vore det allt skäl att diskutera konkreta förslag.

Budskapet i Sailas rapport är i alla händelser att vi bör bereda oss på arbeta längre och mer engagerat. För att arbetslösheten skall minska måste sysselsättningsgraden höjas från nuvarande 68 procent till 75 procent. Intressant blir det att se hur de förväntningar och krav på höjd arbetsmoral som genomsyrar Sailasrapporten realiseras i åtgärder. Verkligheten i dagens arbetsliv är att arbetet i allt högre grad snuttifieras. Att vänta sig att människor som erbjuds osäkra och kortvariga anställningar skall engagera sig för sitt jobb är verklighetsflykt. Åtgärder för ökad trygghet och långsiktighet är vad arbetslivet i realiteten behöver.

HANS JERN