Enligt Löntagarens uppgifter från ifjol har de FFC-anslutna förbunden nu sammanlagt 3 500 fackavdelningar. Det är 500 färre än man uppger i organisationsretoriken. I början av 1990-talet var avdelningarna tjugo procent fler och år 1982 fanns det hela 4 700 avdelningar. Då FFC:s medlemskår sprängde miljonstrecket år 1979 fanns det hela 5 400 fackavdelningar på fältet.

Avdelningarna har blivit färre av åtminstone tre orsaker: de har slagits samman vid förbundsfusioner, en del har upphört och också de förändrade yrkesstrukturerna har bidragit till en annorlunda organisationsbild.

– Avdelningarnas främsta utmaningar i dag är att stöda intressebevakningen på arbetsplatserna medan medlemmarna är passiva och avdelningarnas roll som organisationens basenhet har fördunklats. Förbunden borde byggas upp utgående från avdelningarna enligt pyramidmodellen men i dag står pyramiden upp och ned. Det är förbunden som driver verksamheten, av dem förväntar man sig service och det gör dem alltför dominerande i förhållande till avdelningarna, säger FFC:s forskningssekreterare Jyrki Helin.

Han har analyserat hur medlems- och organisationsstrukturen har förändrats under de senaste tjugo åren på basen av medlemsundersökningen år 2000.

Helin säger att avdelningarna är utsatta för ett starkt korstryck. Samtidigt som trenden leder till allt större enheter och bredare verksamhetsfält spjälks företagen upp och de små arbetsplatserna blir fler. Det här försvårar avdelningarnas intressebevakning och bidrar till ökade kontaktproblem och passivare medlemmar.

Helin skissar som bäst upp ett projekt vars mål är att förbättra kontakten mellan de små arbetsplatserna och fackavdelningarna.

Svinnet finns överallt

Helins avdelningsanalys ger vid handen att avdelningarnas antal har minskat sedan början av 1980-talet inom praktiskt taget hela industrisektorn. De enda undantagen utgör Kemifacket och Trä- och special, vilkas avdelningar har blivit fler på grund av förbundens fusioner. Kemi fick nytt blod via gummi- och glasarbetarna medan Trä berikades av fusionen med lantarbetarna. Också Mediaförbundet har i dag fler fackavdelningar än tidigare.

Värst drabbat är Textil som har förlorat hälften av de 227 avdelningar förbundet byggde på år 1981. Svinnet beror på svårigheterna i branschen och på att medlemmarna har blivit färre. Också Byggnadsförbundet har förlorat långt över hundra avdelningar — de är idag 400. Metall har tappat 40 och räknar i dag 320 avdelningar.

Då KAT växte så det knakade på 1980-talet ökade också förbundets föreningar — som motsvarar fackavdelningar — till över 700. Recessionen skar av tillväxten och i dag räknar förbundet 680 avdelningar och har därmed det största antalet inom FFC-familjen.

Statsfacket hör till dem som har tappat avdelningar, från långt över 300 till cirka 250. Ändå har förbundet förhållandevis många fackavdelningar jämfört med medlemstalet 28 000.

Såväl KAT:s som Statsfackets rika avdelningsflora beror på att avdelningarna är bundna till arbetsplatser.

Servicefacket som till sitt medlemstal nästan motsvarar KAT har drygt 280 avdelningar. Det forna Handelsfacket s.g.s. tredubblade sitt avdelningsantal i och med fusionen med Hotell- och restaurang, Fastighetsförbundet och Tekeri för ett par år sedan.

Inom transportsektorn har inte avdelningarnas antal förändrats märkbart under de senaste decennierna. Visserligen hade Bil- och transport ett litet uppsving i början av 1990-talet, men det har sjunkit tillbaka till samma nivå som 1981, d.v.s. 160 avdelningar. Järnvägsarbetarna har 90 mot tidigare 125 medan sjömännen genom omorganisering har ökat till tolv avdelningar.

Större enheter

Förbundens avdelningar har genomgått också andra stora förändringar under de senaste tjugo åren. Avdelningar har å ena sidan slagits samman och blivit större, å andra sidan har de fått ett större inslag av regional identitet och samtidigt förlorat sin bundenhet vid arbetsplatser, yrkesgrupper och branscher.

Kärringen mot strömmen har varit KAT som har fått fler arbetsplatsavdelningar.

Tydligast har strukturförändringarna genomförts i industrifacken. Större avdelningshelheter har man nu inom framför allt Kemi, Trä och Livs. Men också KAT, Statsfacket, Servicefacket och Bil och Transport har större avdelningar än tidigare. Bara Textil med sin minskande medlemskår har såväl färre som mindre avdelningar.

Vid millennieskiftet var den absolut största fackavdelningen i FFC-familjen Metall 49 i Åbo med 8 000 medlemmar. På god andra plats kom huvudstadens bokarbetare (HBF) med cirka 7 300 medlemmar. HBF var störst med över 10 000 medlemmar ännu på 1980-talet.

Stor lika med rik

Större avdelningar har gett större resurser, visar Helins utredning. Det har lett till att avdelningarna har investerat i egna kontor och avlönad personal.

Inom Byggnadsförbundet hade 150 avdelningar eget kontor år 1998. I början av 1980-talet gällde det för bara 23 avdelningar. Motsvarande siffror i Metall är 120 mot 41. Däremot hade både Pappers och Livs slopat kontoren nästan helt.

Mest egna kontor inom övriga förbund kan Bil och Transport stoltsera med (35), KAT (30) och Servicefackets föregångare (14).

Metalls avdelningar hade för sin del mest avlönad personal. Mot slutet av 1990-talet blev det allt vanligare att avdelningarna upprätthöll egen jourpersonal.

Uppdraget mjukare

Avdelningarnas arbete med att formulera inpomålsättningar förändrades inte under det tidsspann Helin har studerat. Ändå var det få som lyckades få med sina visioner ända fram till förhandlingsbordet. Detta har väckt en del frustrationer bland aktörerna på fältet.

Avdelningarnas intressebevakning har likväl svängt från de hårda frågorna till frågor om arbetarskydd och medlemsrekrytering till sådant som näringslivskampanjer och mässor. Flera avdelningar har öppet gått in för att satsa på underhållning medan andra har slagit sig till ro på en växande egendomsmassa: av medlemsavgiften återbördas i bästa fall 15 procent till fackavdelningen.

Avdelningarnas glöd har varit falnande redan länge. Bara ungefär var tionde medlem kan betraktas som aktiv. En tre år gammal utredning från Elektrikerförbundet visar att avdelningsmötena på tio år har förlorat hälften av sina deltagare medan aktiviteten har sjunkit till 13 procent. Metall räknade ifjol med 17 procent aktiva men enligt förbundets enkät deltog bara tre procent i fler än fem avdelningsmöten per år.

Då Metall undrade vad som skulle tända intresset för att delta i avdelningarnas verksamhet framträdde de s.k. hårda frågorna: löner, arbetets innehåll, arbetarskydd … Antingen avviker resultatet helt från de trender Helin har skådat eller så gav järnnävarna sådana svar som de trodde att förbundets herrar ville höra.

EERO KOSONEN
Översättning: ASTRID NIKULA

  Kemifacket, som gick samman med Gummi- och läderarbetarförbundet 1993 och med glasarbetarna ett par år senare, bygger nu gemensamt bo med Textil- och beklädnadsarbetarförbundet. Det nya boet ska invigas våren 2004.

Kemis hemgift är drygt 200 fackavdelningar och Textils ungefär hälften så många. Hur många avdelningar det nya förbundet ska bygga på är det nog ingen som vet.

– Vartdera förbundets avdelningar är juridiska personer som självständigt beslutar om sin verksamhet och framtid, förklarar Kemis organisationschef Heikki Salonen.

Inom Kemifacket har 30 avdelningar upphört med verksamheten sedan fusionen med Gummi och Glas. Samtidigt har tio nya grundats. I Satakunda verkar t.ex. en avdelning som kallar sig ungefär "Bykpigorna i Raumo". Alla tre urorganisationer har drabbats av avdelningsdöden i lika utsträckning. Mera sällsynt är att avdelningar har gått samman.

Både i Textil och Kemi har avdelningarna byggts upp kring avtalsbranscher och i någon grad kring branscher som står nära varandra, vilket tyder på att det inte blir särskilt många sammanslagningar i framtiden.

– På sin höjd kunde kanske beklädnadsbranschen vara en förenande faktor mellan sko-, textil- och tvätteriavdelningar, funderar Salonen.

Det nya förbundets avdelningsstruktur kan antas spegla förändringarna på arbetsplatserna. Salonen menar ändå att avdelningarna blir färre i framtiden men också större.

I fusionsprocessen hittills har man bollat med pappersmodeller av avdelningarna. Nu i vår ska förbunden känna avdelningskoryféerna på pulsen vid särskilda avdelningsdagar som arrangeras på ett tiotal orter.

Framtiden kräver nya byggstenar

Den nya förbundsstrukturen kan blåsa nytt liv i avdelningarna och den möjligheten ämnar man ta vara på, menar Salonen.

– Vi borde utveckla en modell för en välfungerande avdelning. Modellavdelningens grundläggande uppgift vore medlemsrekrytering, intressebevakning och samverkan. Den borde snarare vara en källa till glädje för medlemmarna än till harm för dem och en organisation som främjar enhet och gemensamt ansvar, skissar Salonen.

Salonen menar att hans förbund för närvarande har rätt väl fungerande avdelningar. Förbundet har över 7 000 medlemmar som är under 30 år. På många håll har man redan genomfört generationsskifte med framgång. Man arrangerade nyligen en tävling som gällde avdelningarnas verksamhet och service. Resultatet var nya modeller och idéer som hela fältet har nytta av.

Men även om de flesta FFC-förbundens avdelningsstruktur är någorlunda sund kan man inte mura framtiden med dagens byggstenar.

– Det är en alltför smalspårig och mångaktiv upplyst liten grupp som håller avdelningarna i gång i dag. Dessutom kräver brödfödan allt större insatser och fritiden är på kort. Om vi ens kunde dubblera den nuvarande skaran aktiva — de är nu cirka tio procent — vore situationen en helt annan.

– Avdelningarnas verksamhet omfattar en hel del i sig viktiga rutiner. Men de tär på växelverkan och ger medlemmarna en alltför ensidig bild av avdelningarna. Och på arbetsplatser med fungerande personalrepresentation glider fackavdelningen lätt i skymundan, summerar Salonen fackavdelningarnas problem.