Dennis, Andreas och Dan är tre killar på och just under de 20. De jobbar alla på Fundia Wire i Dalsbruk som visstidsanställda. Om morgondagen vill de inte spekulera.

Jobbet de har motsvarar inte helt utbildningen men ett jobb är viktigt.

– Vi måste ju kunna betala mat och hyra, säger trion pragmatiskt.

Något djupare diskussion om vad arbetet betyder för dem ger de sig inte in på. Däremot säger de unisont att bra arbetskamrater är viktiga.

Första steget: sommarjobb

Dennis Salonen, 20, kliver ur fabrikshallens dunkel ut i solen på gräsmattan invid havet i Dalsbruk. Gräsmattan är välbekant, som tusenlappare klippte han den för fem år sedan. Med en elektrikerexamen på fickan fick Dennis jobb som trimmare i januari.

Dennis renklipper trådringar på modiga 1350 kilo. Sju ringvarv ska bort så kunden får den perfekta vara han beställt. Trådens diameter är från 5 1/2 till 21 millimeter och omvandlas till nät, spik, fästelement t.ex. i bilindustrin.

Då de grövsta trådarna klipps görs jobbet i par, lyften är tunga. Under ett skifte passerar omkring 300 ringar Dennis händer. Inget görs som lagervara, endast på beställning.

Klippjobbet varvas med pauser och jobb på annat håll i verket.

– Det är fint att inte vara arbetslös trots att jobbet inte motsvarar min utbildning. Och under semesterstoppet får jag hoppa in som elektriker.

Skiftesarbetet är inget problem, försäkrar Dennis som är anställd till den 31 augusti.

– Jag har inga planer direkt. Gärna jobbar jag ett år innan jag fortsätter studera till ingenjör vid Sydväst där jag har en studieplats.

Några framtidsdrömmar?

– Jag brukar inte drömma, säger Dennis som varvar jobbet med pingis, fiske och jakt.

Andra steget: utbildning

Också trimmaren Andreas Joki, 20, stiftade sin första bekantskap med Fundia Wire som sommarjobbare. Sedan november är han visstidsanställd fram till att armén kallar i juli.

– Jobbet ärr bra och jag förtjänar skapligt. Jag hoppas få komma tillbaka hit sedan, säger Andreas som liksom Dennis uppskattar sina arbetskamrater. Flera är i deras egen ålder men också med de äldre kommer de väl överens.

Andreas gillar nattskiftet för då kan han ägna dagen åt att skruva på bilar och träffa kamrater. Som bilmekaniker tror han sig inte få jobb i Dalsbruk. Därför kan det bli aktuellt att någon i framtiden flytta, t.ex. till Åbo.

Valssvarvaren Dan Nervander, 19, skiftar veckovis som valssvarvare och valsmontör. Hans yrkesexamen inom maskin och metall sitter fint och gav en god grund att bygga på.

– Maskinerna är annorlunda men arbetskamraterna har lärt mig. De har också lärt mig att lyfta rätt, det blir många lyft på 15—20 kilo vid blockvalsen.

– Till och från är jobbet stressigt men jag trivs. Det är viktigt för mig att ha ett jobb och jag hoppas få komma tillbaka sedan.

Dan sommarjobbade här som verkstadsarbetare femton år gammal. Två år tidigare visste han att metall var hans grej.

– Det är intressant att skruva och greja, säger Dan som tar en dag i taget och inte vill spekulera i vad han gör om tio år.

Tredje steget: visstidsjobb

De flesta på bruket har börjat som trimmare, sedan avancerar man till kompaktorskötare, truckchaufför, ställare etc, berättar Roger Forss, 33, huvudförtroendeman för både Fundia Wire och grannen Dal Wire. Tre dagar i veckan är det huvudförtroendemannaskapet som sysselsätter honom, resten av arbetstiden arbetar han med kvalitetskontroll.

De anställda på bägge enheter är totalt något färre än 300. Ifjol höstas minskades personalen med 11 personer på Fundia Wire. Roger är själv den tredje generationen som jobbar på "bryyke" som dalsbrukarna säger, hans far Per-Olof hörde till dem som fick byta till pensionsslussen.

– För att trygga produktionen tvingades Fundia lite senare ta in visstidsanställda, i dag har vi 15—20 ungdomar här.

Många unga vill fortsätta att studera men har då möjlighet att jobba på företaget under loven.

– Fundia Wire är störst på orten. Har man fått in foten här så blir det oftast en fortsättning, också för dem som är visstidsanställda, konstaterar Roger.

För den som vill stanna kvar gäller det att visa att man verkligen vill jobba.

– Metallindustrin lever osäkert i dag. Det är en trygghetskänsla att ha ett jobb, säger Bo Wilander, valsverkets förtroendeman och skiftesgående dagman som elektriker

INGEGERD EKSTRAND

Tillsammans med trettiotalet samarbetspartner, bl.a. FFC och SAKKI, drog Institutet för arbetshygien i höstas igång ett program som riktar sig till 15—29-åringar. Hälsa, arbetsförmåga och kunskap är bland det som programmet vill främja, fram till 2006.

– Programmet bygger på arbetslivets krav. Ungdomarna är bra utbildade, språkkunniga och har god allmänutbildning men vi har brist på hantverkskunniga samt i kunskapen om arbetslivet, framhåller med. dr Timo Leino som fungerar som koordinator för programmet.

Tidigare undersökningar har visat att redan unga drabbas av psykisk trötthet. Redan vid 30—35 års åldern ramlar de formligen ur arbetslivet.

– Fenomenet finns men bör inte överdrivas. Att man är ung är ingen garanti för att man vid tillräcklig belastning går under, psykiskt eller fysiskt. Stressen ger symptom och sjukdomar, den ökas av att man arbetar och studerar samtidigt, bildar familj, tar lån i åldern 25—30.

Leino efterlyser en samhällsgaranti för att dra de unga aktivt med i arbetslivet. Sommarjobb finns nog men sedan?

– Social- och hälsovård, metall och byggnads är branscher där arbetskraft behövs men erbjuder man endast snuttjobb är budskapet fel.

Företagshälsovården in tidigare

Programmet försöker fånga upp ungdomar som är på väg ut i arbetslivet, eller börjar sina studier. Ett dilemma är inkongruensen mellan utbildningsnivå och tillgången på arbetsplatser. Leino varnar för att sänka utbildningsnivån, det har ett litet land som Finland inte råd med. Högt utbildad arbetskraft behövs, ungdomarna måste vara konkurrenskraftiga nationellt och internationellt.

– Men arbetsmarknaden bör öppnas behärskat för att få folk till uppgifter som inte kräver så hög utbildning.

Ungdomens hälsa får inte försummas, upplysning bör ges också i förebyggande syfte. Huvudvärk, psykiska problem, problem med nacke och rygg samt allergier lider också ungdomarna av.

– Det vore bra om företagshälsovården kom in redan under yrkesutbildningen, poängterar han.

De fysiska och psykiska förutsättningarna ställs mot arbetslivet och dess krav. Många tunga jobb har försvunnit men än återstår sådant som buller, lyft, kemikalier m.m. Unga män utgör en riskgrupp, knappast för att de är ansvarslösa men för att de snuttjobbar och risken är störst då man är ny i jobbet. Timo Leino understryker arbetsgivarens ansvar för introduktion.

– Vi har många målsättningar och utmaningar återstår efter 2006. Det breda nätverket torde dock föra oss en god bit mot målet.

– Arbetstakten är därefter, den går inte att skruva upp mera, konstaterar Bo Wilander och huvudförtroendemannen Roger Forss.

Fundia Wire är inte unikt. Hur pallar ungdomen för arbetslivet? Platschef Jussi Pietinalho tror att bredare ansvarsfördelning och bättre information är en lösning.

– Yrkesutbildning och en positiv attityd till jobbet, att de unga vill göra en insats, är vad jag förväntar mig. Så är det hos de flesta, säger Pietinalho och understryker att det är viktig med fortgående handledning i jobbet.

– Ungdomen tänker lite annorlunda, mera individuellt. De äldre upplever kanske företaget mera som sitt, filosoferar han.

Pietinalho menar att det är de ogjorda jobben som belastar mest, vilket hänger samman med att arbetsbördan ökar. Viktigt är därför att ha goda förmän.

– Det förändrade arbetslivet är en utmaning. Cheferna har inte samma roll som förr. Vi kan inte återgå till att bara ge order.

Visstid förlängs

Visstidsanställningar görs på några månader, ända upp till ett år. Den längsta tiden är två år på Fundia Wire som i dag har 13 visstidsanställda.

– Planer finns att minska personalen med 10—15 inom två år, då vi går in för ändlös valsning. Det sker genom naturlig avgång men också visstidsanställda kan drabbas. Samtidigt försvinner också det tyngsta jobbet, påpekar Pietinalho.

På försök kortas skiftesperioderna av.

– För de äldre kan fem nätter i rad bli tungt, för de yngre kan fem morgonskiften vara det, småler Roger Forss.

Sjukskrivningarna ligger under genomsnittet. Praxisen med att lämna in ett intyg själv för högst tre dygn har fungerat väl.

De flesta arbetsolyckor sker under vägen till och från arbetet. I valsverket är risken främst de vassa och het trådändorna. Förbättringar görs, bl.a. har ergonomin förbättrats genom att golvet höjts. Trallar har också placerats ut för att minska hettan.

Olika projekt, som Fundias eget "Vireys" och UUA eller TYKY för att få folk att orka hänga med i arbetslivet har prövats. Forss beklagar att det ofta mest blir brandkårsarbete.