Förutsättningarna för och kulturen i den lokala avtalsverksamheten bör utvecklas en hel del innan man på arbetsplatserna är redo att ta emot den modell arbetsgivarna erbjuder, att man skulle anpassa löneförhöjningarna efter företagets produktivitet.

– Kunskaperna har vi men inte tiden. I ett stort och framgångsrikt företag finns det rum att begära och rum att betala men alla löntagare måste kunna ha samma rätt till minimiförhöjningar med jämna mellanrum, och det är förbundets och centralorganisationens roll att garantera, menar huvudförtroendeman Toni Laiho på Fortum Oil Oy:s raffinaderi i Borgå.

Bättre beredskap

En omfattande förtroendemannaundersökning som är på gång visar att de förtroendevalda har en mycket hög uppfattning om sin egen kompetens i lokala förhandlingar och både löntagarnas och arbetsgivarnas förhandlingsberedskap har förbättrats de senaste åren. Man kan också skönja en viss iver; de förtroendevalda upplever att de har en viktig uppgift och att de respekteras också av arbetsgivarna. Det här framgår av förhandsuppgifter från undersökningen, som utförs av forskare vid Aktiivi-innovaatio.

Visserligen är variationerna stora på de finländska arbetsplatserna: det är fortfarande vanligt med arbetsgivardiktat även om allt fler arbetsplatser har en utvecklad förhandlingskultur. Samma undersökning visar att ungefär varannan personalrepresentant inte är redo att öka andelen frågor som förhandlas lokalt.

Inget att förlora

I likhet med Toni Laiho på Fortum kunde huvudförtroendeman Ritva Karjalainen-Huusko från Kuopio säga att det går bra att avtala om löneförhöjningar på basen av företagens resultat, för PeeÄssä som hon jobbar för gör ett bra resultat. Men:

– Företagsvis vore det mycket svårt att börja definiera hur stor den allmänna förhöjningen borde vara. Ett företag som något år inte uppvisar resultat kunde tvingas sänka lönerna och det kan ju inte facket gå med på.

PeeÄssäs framgångar har gett personalen en resultatlön som under inpoavtalens period har gett mer pengar i handen än de allmänna förhöjningarna.

Också Fortums personal har haft glädje att företagets framgång. Kemifackets lönesystem garanterar att det finns en lokal förhandlingsmån också när det gäller löner.

– För oss är löneavtal redan vardag. Inom oljeraffinaderiet kunde vi tom. komma lättare undan om vi avtalade om förhöjningens storlek lokalt, men det är samhälleligt ansvarslöst att tänka att löneförhöjningar betalades ut bara i de företag som det går bra för medan andra blev utan, betonar Toni Laiho.

Inte heller i övrigt är han redo att öka antalet ärenden som avgörs lokalt, helt enkelt för att tiden inte räcker till. Ändå har denne unge man energi över för fler och han upplever förtroendemannavärvet som meningsfullt.

Många väktare

Också inom kommunsektorn är man drabbade av tidsbrist och en mångfald av lokala problem. KAT:s förtroendeman i Lojo, Leila Streng säger att det vore helt otänkbart att avtala om löneförhöjningar utgående från kommunernas ekonomi.

– Så länge det står i avtalet att arbetsgivaren i sista hand besluter om den pott som ska delas kan man inte öka löneförhandlingarna på lokalplanet. Leila Streng berättar att höstens lokala regleringspott i sin helhet gick till Lojo stads ledning medan de KAT-anslutna låglönearbetarna blev utan.

Pengar är ändå inte den svåraste saken i de lokala förhandlingarna, utan tiden, säger Leila Streng. Lojo har sagt upp avtalet om förtroendemännens tidsanvändning, trots att uppgifterna har ökat.

– Fast egentligen skulle intressebevakningen i kommunsektorn kräva mer tid. E-postlådan svämmar över och telefonerna går heta, berättar förtroendemannen och säger att hon har räknat ut att det går åt nio arbetsdagar i veckan att sköta förtroendeuppdraget.

LEENA SERETIN