Folktingets status är inte i första hand avhängigt av valsättet. Den makt tinget tilldelats har större betydelse. Faktum är ju är att Folktinget saknar sådana avgörande maktelement som territorium, beskattningsrätt och lagstiftningsrätt. Att då välja folktingskvinnor och —män genom direkt val vore bara en skendemokratisk manöver — och som sådan ett hån mot väljarna.

Detta gör inte Folktinget betydelselöst. Men organisationen måste vinna status genom att aktivt lyfta upp frågor i debatten, i kontakter till myndigheter, politiska beslutsfattare och andra samhällsaktörer och genom att samla en finlandssvensk opinion i viktiga gemensamma angelägenheter. Ett jobb som ställer stora krav på ledningen. Det är därför viktigt att efterträdaren till Henrik Lax på ordförandepallen har dignitet och förmåga att föra hans framgångsrika arbete vidare.

Kandidater som fyller måttet är det inte brist på. Närmar man sig valet utan partipolitiska hämningar reser sig ett huvud över andra. Vi tänker på Jacob Söderman. Hans erfarenhet från politik, förvaltning och rättsväsende, både nationellt och på EU-nivå, gör honom sällsynt väl skickad för uppdraget. Så, bästa folktingsdelegater, samla nu raskt en delegation och gör en uppvaktnings hos den folklige Jacob!

HANS JERN

Nu förhandlar man i varje fall och facket har presenterat sina målsättningar för en skälig inkomstuppgörelse. Kravnivån är måttlig i enlighet med den förhandlingskultur som utvecklats från krisåren på 1990-talet. Det tas inte in någon egentlig prutmån i förslagen till arbetsgivarna. Då kommer man direkt till sak och kan med mindre åthävor än tidigare förhandla fram ett avtal.

Så finns också nu alla förutsättningar för en snabb avtalsrörelse blott verklig vilja finns. På den punkten råder dock större osäkerhet än tidigare. Om fackets och statsmaktens intentioner finns ingen tvekan. Men i arbetsgivarlägret verkar en viss oordning råda.

Näringslivet gör i varje fall sitt bästa för att lyfta fram det berättigade och nödvändiga i fackets krav på bättre omställningsskydd och ökat beställaransvar. Den rövarmentalitet och totala brist på samhällsansvar som också stora koncerner visar prov på talar ett tydligt språk. Det måste till någon form av reglering och ansvarstagande om vi inte skall glida in i en fullständig vildavästernsituation.

Om inte företagen vill vidkännas något samhällsansvar, kan man ju fråga om samhället skall ta något ansvar för företagen.

HJ