Han tittar lite snett under lugg och säger att visst varnade folk honom för vad som höll på att hända. Familj, vänner och arbetskamrater varnade, men han lyssnade inte.

– Man är väl viking ... man ville ju vara stark.

Efter något år förändrades hans personlighet. Han isolerade sig allt mer från vännerna, blev omdömeslös och känslokall. Sedan kom sömnlösheten, följd av panikångestattacker.

– En dag gick jag i väggen. Min kropp kollapsade.

I tre månader, i hela nittio dagar, låg den tuffa reklamkillen stilla i fosterställning och fick skötas som ett barn.

– Det var liksom bara "control — alt. — delete".(Omstart på dataspråk).

Så lyfter han plötsligt huvudet och ser rakt in i kameran med fast blick.

– Det var ett helvete, men det var värt det. Jag blev en bättre människa.

Utbrändhet är ett välkänt begrepp i dag. Alla som känner sig lite trötta och hängiga klagar på utbrändhet. Men trötthet och utbrändhet är helt olika saker. Väldigt många människor i dag lider av utmattning. Långvarig utmattning utan viloperioder leder till att organismen kollapsar både kroppsligt och mentalt. Det är burn-out, utbrändhet. Av ren självbevarelsedrift stängs maskineriet av för att vi skall överleva. Det drabbar inte bara börshajar och datakillar. Det kan drabba småbarnsföräldrar, bruksarbetare och sjukskötare.

Det är lätt att skylla på överambitiösa personligheter, men det är lika mycket ett samhällsproblem. Vi lever i en så abstrakt och konstruerad värld att vårt normala alarmsystem inte längre reagerar på varningarna. Det sociala kravet på välfärd och konsumtion är så starkt att vi sliter ut oss.

Alla vill vi vara älskade men vi förleds att tro att vårt yrke eller vår titel är lika med vårt innersta jag. Så mycket större blir nederlaget. Vem är jag då om min kropp sviker mig, inte orkar under arbetsbördan, plikterna?

Det är svårt att vara medmänniska, att stå bredvid, när någon är i i kris, man vill gärna rädda den andra undan smärtan. Men det går inte. Utan den omvälvande krisen bottnar vi aldrig i det mysterium som bär. Utan en död, en "control — alt. — delete", förblir vi den Atlas som måste bära oss själva, jorden, livet och tron på våra egna axlar. Det är genom att kapitulera som vi vinner.

Författaren Gunnar Edman sade i slutet av sitt liv: "Om man kommer ihåg något av vad jag har skrivit, vill jag att det skall bli: Barnet buret bär den vuxne."

Fem ord, en boktitel, av ett helt författarskap. Innanför mina ögonlock skimrar en ikon. Ett fönster mot evigheten. Barnet lutar sin kind mot moderns och försöker sträcka sina korta armar runt hennes hals. Hon håller honom fast och ömt.