
Mikael Forss
Sommarnatt i
Sydösterbotten
Det
är en varm och vacker försommarkväll, året är 1980. Sitter i en tungt lastad
långtradare som brummar fram på riksväg 3 upp mot Österbotten. Den är lastad med
några tiotal ton cement. Ovanpå cementen, på en tjock grön presenning ligger ett
studenthushålls anspråkslösa bohag. Skrivbord, köksbord och stolar av Bonanzatyp,
bokhylla, säng och soffa av spånskivor, lådor med textilier, kärl och böcker. Så
långt allt väl. Lastningen hade påbörjats på Pargas kalks fabrik tidigare på dagen
och säckarna ligger nu prydligt uppstaplade på lastpallar.
Vi pausar ofta, letar förgäves efter rätt tankställe, ett
"nyckelverk" i Hämeenkyrö. Greger, chauffören, gör dock bedömningen att
bränslet trots allt räcker. Och det gjorde det ju. Själva pausar vi med jämna
mellanrum och tankar kaffe och smörgås, eller lemonad. Så långt allt väl. Men sedan
blir det till att lossa lasten, något som jag lovat hjälpa till med.
"Alla
har vi orsak att vara
solidariska med landsvägarnas riddare,
vi har mycket att tacka dem för."
Hade det varit så enkelt, att lasten skulle lossas i ett större lager med truck hade
det ju knappast varit speciellt mycket att orda om saken. Men nu var det i stället så,
att den skulle till flera tiotal ställen: trettio säckar hit, femtio dit. Nästan ingen
av mottagarna hade truck. Den sinnrika vetenskapen att backa på trånga gårdsplaner med
ett tungt långtradarsläp blev utförligt demonstrerad. Säckmottagarna var oftast
lanthandlare, några med ett påfallande grinigt morgonnattshumör.
Jag blev ordentligt underrättad om hur otacksamt det kan vara att leta reda på
okända ställen mitt i natten och i arla morgonstund innan tuppen hunnit vakna. Om hur
djävligt det kan kännas att bli utskälld för en söndrig cementsäck av en
sömndrucken men ack så petnoga butiksägare när man själv inte sovit en blund. Till
all lycka var jag rätt vältränad på den tiden, så hjälpkarlsarbetet gick ändå
någorlunda, åtminstone till en början. Det hindrade inte att rygg och muskler värkte
som attan när vi långt in på förmiddagen kunde ta itu med att lossa egna möbler och
lådor.
Det jag fick en konkret inblick i var det som är vardag för många. Jag har under
åren av olika orsaker kommit att stifta bekantskap med rätt många av dessa landsvägens
riddare, långtradarförarna. Och för det mesta har jag enbart gott att förmäla. De är
handfasta hjälpsamma gossar som kräver och ger respekt, går rakt på sak, inget extra
tjafs.
Hur de nästan alltid lyckas hitta fram med sina enorma släp, ofta i främmande
trakter, på steniga, hala och dåliga vägar, i länder med främmande språk och
myndighetskulturer av alla upptänkliga slag är för mig en gåta.
Det var först efter andra världskriget som gummihjulstrafiken tog upp kampen med
järnvägen som ditintills var närapå i monopolställning beträffande långa, tunga
landstransporter. Lastbilarna har utvecklats, blivit större och kraftigare, t.o.m. till
den grad att storlek och längd måst begränsas. Förarhytten är numera rätt bekväm.
Vägarna har fått bättre beläggning.
Samtidigt har tidspressen ökat. Just in time-konceptet har flyttat fabrikslagren upp
på landsvägen. Toleransen är nästan noll, förseningar accepteras inte. Jag läste
någonstans att bilfabrikernas toleransnivå kan vara under en timme när det gäller
vitala komponenter. Försenas leveranserna mera än så, står fabriken stilla, till
enorma kostnader.
Allt detta gör att den enskilda föraren får ett väldigt stort ansvar och en stor
press på sig. Samtidigt hårdnar konkurrensen, vilket gör att arbetsgivarna sätter
ytterligare press på sina förare. Det är därför nödvändigt, och en fråga om
fackliga, medborgerliga och mänskliga rättigheter, att de förare som av en eller annan
orsak, oftast övermäktig trötthet, råkar ut för olyckor, blir försenade eller får
problem med arbetsförmågan, får det samhällsstöd de behöver och förtjänar, att de
inte lämnas ensamma. Alla har vi orsak att vara solidariska med landsvägarnas riddare,
vi har mycket att tacka dem för. De fraktar fram det mesta vi har omkring oss, 24 timmar
i dygnet från all världens ställen, allt ifrån frukostvirke till sängkläder och allt
däremellan.
Löntagaren
5.11.2004 nr 9/04
|