Hade det varit så enkelt, att lasten skulle lossas i ett större lager med truck hade det ju knappast varit speciellt mycket att orda om saken. Men nu var det i stället så, att den skulle till flera tiotal ställen: trettio säckar hit, femtio dit. Nästan ingen av mottagarna hade truck. Den sinnrika vetenskapen att backa på trånga gårdsplaner med ett tungt långtradarsläp blev utförligt demonstrerad. Säckmottagarna var oftast lanthandlare, några med ett påfallande grinigt morgonnattshumör.

Jag blev ordentligt underrättad om hur otacksamt det kan vara att leta reda på okända ställen mitt i natten och i arla morgonstund innan tuppen hunnit vakna. Om hur djävligt det kan kännas att bli utskälld för en söndrig cementsäck av en sömndrucken men ack så petnoga butiksägare när man själv inte sovit en blund. Till all lycka var jag rätt vältränad på den tiden, så hjälpkarlsarbetet gick ändå någorlunda, åtminstone till en början. Det hindrade inte att rygg och muskler värkte som attan när vi långt in på förmiddagen kunde ta itu med att lossa egna möbler och lådor.

Det jag fick en konkret inblick i var det som är vardag för många. Jag har under åren av olika orsaker kommit att stifta bekantskap med rätt många av dessa landsvägens riddare, långtradarförarna. Och för det mesta har jag enbart gott att förmäla. De är handfasta hjälpsamma gossar som kräver och ger respekt, går rakt på sak, inget extra tjafs.

Hur de nästan alltid lyckas hitta fram med sina enorma släp, ofta i främmande trakter, på steniga, hala och dåliga vägar, i länder med främmande språk och myndighetskulturer av alla upptänkliga slag är för mig en gåta.

Det var först efter andra världskriget som gummihjulstrafiken tog upp kampen med järnvägen som ditintills var närapå i monopolställning beträffande långa, tunga landstransporter. Lastbilarna har utvecklats, blivit större och kraftigare, t.o.m. till den grad att storlek och längd måst begränsas. Förarhytten är numera rätt bekväm. Vägarna har fått bättre beläggning.

Samtidigt har tidspressen ökat. Just in time-konceptet har flyttat fabrikslagren upp på landsvägen. Toleransen är nästan noll, förseningar accepteras inte. Jag läste någonstans att bilfabrikernas toleransnivå kan vara under en timme när det gäller vitala komponenter. Försenas leveranserna mera än så, står fabriken stilla, till enorma kostnader.

Allt detta gör att den enskilda föraren får ett väldigt stort ansvar och en stor press på sig. Samtidigt hårdnar konkurrensen, vilket gör att arbetsgivarna sätter ytterligare press på sina förare. Det är därför nödvändigt, och en fråga om fackliga, medborgerliga och mänskliga rättigheter, att de förare som av en eller annan orsak, oftast övermäktig trötthet, råkar ut för olyckor, blir försenade eller får problem med arbetsförmågan, får det samhällsstöd de behöver och förtjänar, att de inte lämnas ensamma. Alla har vi orsak att vara solidariska med landsvägarnas riddare, vi har mycket att tacka dem för. De fraktar fram det mesta vi har omkring oss, 24 timmar i dygnet från all världens ställen, allt ifrån frukostvirke till sängkläder och allt däremellan.