Smaka på rubriken. Den är lånad från en bok av Roy Andersson, den rikssvenska filmregissören som verkligen inte är känd för att panta på den varan. "Sånger från andra våningen" hette hans senaste film och det var ord och inga visor.

Nåväl, jag får lite samma känsla när jag tar del av uppsättningen av Majgull Axelssons pjäs "LisaLouise" på Åbo Svenska Teater ( i regi av Kimmo Kahra). Eller snarare gäller det omständigheterna k-r-i-n-g uppsättningen.

Läser i Åbo Underrättelser att LisaLouise är nedläggningshotad, detta trots att pjäsen gått i endast en dryg månad. Orsak: publiken sviker.

Än sen så? frågar cynikern. Bara för att det är fråga om talpjäs om ett seriöst ämne – det handlar om kvinnomisshandel – behöver det inte vara sevärt. Faktum är att ÅST inte direkt utmärkt sig på dramasidan. Så det så. Får vi gå nu?

Nej. Som det råkar sig är LisaLouise en utomordentligt stark pjäs, välspelad, gripande och inte så lite tankeväckande. Det börjar med ett flyktigt möte i den kyliga Stockholmskvällen, mellan Janina Bermans väletablerade journalist och Monica Nymans mamma-på-flykt. De är gamla klasskamrater.

Det visar sig att den sistnämnda gift sig med en våldsam karlslok, en polis. Upprört men svidande sakligt lägger hon ut texten; om kontrollbehovet, skuldbeläggningen och den verbala manipulationen. Om ett vardagligt förtryck som så övergår i fysiskt våld.

Poängen här är att Bermans medelklassdam känner igen sig. Inte vad gäller blåtirorna, men nog vad gäller de psykologiska piskrappen.

En vecka senare ser jag Pirjo Honkasalos internationellt prisade dokumentärfilm, "Melankolins tre rum". Det handlar om ryska och tjetjenska barn; på militärakademin i Kronstadt, i förstörelsen Grosnyj och de närliggande flyktinglägren.

Det är, precis som när det gäller LisaLouise, upprörande och utmanande. Djupt mänskligt. Fängslande. Men framför allt känns det ensamt – i salongen.

Ja, ja. Och vad är det för fel att ha lite kiva då, att efter en lång och jävlig arbetsvecka bänka sig framför en snärtig musikal eller den senaste James Bond-rullen?

Inget, absolut inte. Ett gott skratt förlänger livet – förutsatt att det inte blir för mycket av det goda. Vad jag försöker säga är att det inte är så himla kiva när det ENDAST är kiva, tjoåtjim och rajtantajtan för hela slanten.

Dels urholkas konsten i sig, dels urholkas vi, som kulturkonsumenter och medmänniskor. Det här är förstås ingen ny diskussion, den har alltid funnits där. Men det finns tecken som tyder på att snålblåsten tilltar.

Det är ett faktum att nöjesindustrin, inklusive kvälls- och veckopressen, blir allt mera högljudd. Minst lika illa är det att klassklyftorna på kulturens område inte försvunnit nånvart, tvärtom.

När de svenska muséerna nyligen gick in för att spola inträdesavgiften ökade besöken, visst. Men det var de närmast sörjande som tog tillfället i akt, själva besöksprofilen breddades inte.

I och för sig kom det nånting bra på teve just den kvällen. Och kvällen därpå. Ja, egentligen hela veckan.