Leos Janaceks smekande toner strömmar ut i den månskärsformade orkestersalen, två våningar under markytan i operahuset vid Mannerheimvägen i Helsingfors. Nio dagar återstår till nypremiären på den tjeckiska operan Katja Kabanova och Operaorkesterns samövar med solisterna.

En och annan musiker sträcker ut benen, söker en bekväm position på den ställbara stolen. En stol är annorlunda, högre och rund och saknar ryggstöd. På den sitter en späd, blond kvinna — Liisa Karikuusi-Pihlaja spelar II violin och har på Operans bekostnad fått en specialstol.

Fysiken sätts på prov

Liisa Karikuusi-Pihlaja började spela violin då hon var åtta år. Tolv år gammal började hon spela i Kouvola stadsorkester. Finlands Nationalopera har varit hennes arbetsplats sedan 1982.

– En vanlig arbetsvecka för oss i orkestern innebär jobb fyra kvällar och tre dagar. Arbetsdagen är tudelad, vi övar från klockan 11 till 14 eller 14.30. På eftermiddagen har vi "ledigt", nåja vi förbereder oss för kvällens föreställning: äter, vilar, övar. Klockan 19 tar arbetet vid igen och slutar kring klockan 22, eller 22.30, berättar hon.

Om det inte är en Wagneropera vill säga. Då kan föreställningen räcka i fyra, fem timmar. I Wagners Rheingold spelar orkestern utan paus i 2.45.

– Vi violinister spelar ofta nästan utan paus — våra stämmor har vanligen bara några takter i följd då vi inte spelar. I princip sitter vi i samma ställning med armen i upphöjt, vågrätt läge i flera timmar. Och en opera pågår åtminstone tre timmar jämfört med en symfonikonsert som varar 1½ till 2 timmar, påpekar Karikuusi-Pihlaja.

Trångt om saligheten

I ett trångt orkesterdike, må tilläggas.

– Är vi 80 musiker i orkesterdiket så gäller det att se till att vi inte träffar varandra med stråken, upplyser Miika Asunta, kontrabasist och Operaorkesterns representant i arbetarskyddskommissionen.

Instrumenten transporteras dit av den tekniska personalen — att komma med en kontrabas med de strategiska måtten två meter och 10–20 kilos vikt så där bara går inte.

–Armbrytningen om orkesterdiket avgjordes till arkitekternas fördel men nu hoppas vi på mera svängrum då huset grundrepareras 2007, säger Asunta.

På listan över arbetsmiljöförbättringar finns effektivare luftkonditioneringen i orkesterns övningssal. Det blir hett om öronen: över 120 musiker och sångare alstra värme motsvarande fyra kaminer.

Men mycket är bra, jämfört med den gamla operan där Asunta hann spela en säsong. Här har säsongerna redan blivit tio.

– Vi har egna klädskåp och skapliga sociala utrymmen.

Inget tal om ergonomi

Fem, sex timmar musik varje dag belastar fysiken. Varken Liisa Karikuusi-Pihlaja eller Miika Asunta fick lära sig något om ergonomi då de studerade, först i musikskolor och sedan vid Sibeliusakademin.

– Det enda man talade om var hur violinspelandet skulle se ut för publiken, inte hur det borde kännas i musklerna. Det skulle låta bra. Musikerna talade heller inte högt om fysiska problem tidigare, krämpor var något skamligt och pensionsskydd saknades..

Pensionsåldern här är i dag 65 år. Få når den. Karikuusi-Pihlaja minns bara ett par violinister som gått i pension vid 65 under sina 23 år vid operan.

I dag har läget ändrats, både lärare och musiker talar om risker, om ergonomi. Det har också Karikuusi-Pihlaja gjort under de 20 år hon undervisat i violinspel.

– Men spelandet är hela tiden att försöka hitta balans mellan musik och kropp. Och musiken kommer först.

Yoga och motion hjälper

I dag undervisar Liisa Karikuusi-Pihlaja i yoga. Det såg hon som en alternativ utkomstkälla då problem med ryggen och senare med höger hand upp till skuldran verkade leda till byte av yrke.

Yogan, motionen och viktkontrollen plus specialstolen har gjort att hon kunnat fortsätta som musiker. Visst är handen sjuk men den går att leva med, förslitningar i höfterna känns inte på specialstolen, också ryggen har lugnat sig.

Också andra violinister och musikerna överlag dras med fysiska problem. Men undantag finns — Miika Asunta, som spelat kontrabas sedan 1982, har, peppar, peppar, klarat sig undan fysiska problem hittills.

Dock inte utan skador. För att hålla konditionen uppe spelar han innebandy och skadade ett finger i höstas.

– För oss musiker finns nog ingen trygg sport! Frivilliga motionsaktiviteter som utövas här är också konditionsboxning och ishockey, som många musiker hållit på med redan länge.

Operan bjuder på ledd gymnastik, yoga, subventionerade motionssedlar, fysikalisk vård vartannat år och normal företagshälsovård. Blåsarna har t.ex. rätt till tandvård och hela orkestern till specialglasögon för att klara ålderssynen i orkesterdiket.

– Vi fick skräddarsydda hörselskydd sedan Institutet för arbetshygien mätt decibelnivån. Själv använder jag skydden i de mest högljudda moderna verken, men i Kabanova klarar jag mig utan, skrattar Asunta.

Operaorkestern har 116 vakanser. Till det FFC-anslutna Finlands Musikers förbund hör kring hälften av operans 600 anställda, förutom orkestern också kören och baletten, berättar förtroendeman Sami Koivukangas.

INGEGERD EKSTRAND