Positionen är god. FFC är en framgångsrik folkrörelse – den framgångsrikaste. Idag har den fackliga rörelsen mer inflytande på makronivå än någonsin. Framgångarna på det inkomstpolitiska fältet har gjort facket till en samhällsbyggare av rang. Arbetsmarknaden, som är fackets huvudsakliga spelfält, kompletterar på sätt och vis det politiska systemet. Ett system som tappat terräng till marknadskrafterna.

Detta kan kallas korporativism, som har givna historiska belastningar, men som i utvecklad form nog kan ingå i en välutvecklad demokratisk helhet. Vägen till medborgarinflytande kan ha flera filer; en politisk, en facklig. Bevakande av fackliga intressen strider inte mot det demokratiska systemet. Det hör till demokratin att rätten till facklig intressebevakning är tryggad.

Inkomstpolitiken är ett medel i en lyckad intressebevakning. Inte ett självändamål och inte det enda medlet. Inkomstpolitiken är berättigad så länge den tjänar fackets medlemmar och har deras stöd. Men den skall inte tillåtas bli ett lock, som täcker allt under sig.

Om drygt ett år går FFC till kongress. Det är en plats för utvärdering och framåtblickande. I en ärlig utvärdering skall såväl styrka som svaghet utrönas. Lovsånger är meningslösa.

En stark organisation, som FFC, kan ta till sig också de kritiska röster som hörs. Sund kritik stärker. I en levande folkrörelse spirar och frodas nya tankar och idéer; uppmuntras växa till handling.

Det är genom att ifrågasätta vi lyckas upptäcka nya infallsvinklar. I folkrörelsen finns styrkan i basen, hos folket, medlemmarna. De vet bäst vad de behöver och vill. De skall driva fram nödvändiga förändringar.

Inkomstpolitiken är ett tecken på att avtalssamhället fungerar på makronivå. När vi blickar framåt vill vi se ett avtalssamhälle som fungerar också på mikronivå. Där en utmaning för en kongressdiskussion i bästa folkrörelsetradition!

HANS JERN