Allt som allt arbetar 130 människor i fabriken i Konala i Helsingfors med tillverkningen av viror till pappersmaskiner. Drygt hälften av dem är medlemmar i facket.

Albany Internationals virafabrik var en av de platser som Kemifackets anställda och aktiva besökte vecka fem, då FFC:s och förbundens kampanj gick igång under devisen Djungelns lagar gäller inte längre. Den här fabriken fick besök av förbundssekreterare Arja Salo. Tillsammans med Lenita Ahjoniemi delade hon ut kampanjmaterial och berättade om nyttan med att höra till facket.

Lenita Ahjoniemi har varit huvudförtroendeman i fyra år. Hon har arbetat för samma arbetsgivare i femton år. Speciellt nöjd är hon över att alla fabrikens tre avdelningar nu har egen förtroendeman. Också arbetsgivarens inställning till facket har mjuknat under de senaste åren. En del av arbetarna är medlemmar bara i den privata Loima-kassan.

– Dethär är en bra arbetsplats. Anställningsförhållandena är långvariga och personalen stannar länge. Vi har inte haft större konflikter med arbetsgivaren, utan vi har kunnat förhandla och komma överens, berättar Ahjoniemi.

Även om det är bra att arbetsplatsen är trygg försvårar det samtidigt marknadsföringen av medlemskap i facket, menar Ahjoniemi. Hon säger att Konalaarbetarnas viktigaste motiv till att höra till ett fackförbund är det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet. Detta trots att man inte har sagt upp eller permitterat någon här i mannaminne. Tvärtom, som en följd av att fabriken byggde till 2003 avlönades ytterligare tjugotalet nya arbetstagare.

Från privat till förbundets kassa

Jari Happonen är en av dem som skrev in sig i facket tackvare kampanjen. Fyrtioårige Happonen, som har arbetar som värmebehandlare på fabriken i tjugo år har nyss flyttat sina papper från Loima-kassan till Kemifacket och dess kassa. Han är förtegen om orsakerna, men konstaterar bara att det inte fanns något närmare skäl till bytet. Ändå medger han att den synliga kampanjen påverkade hans beslut.

Jari Happonen säger att han redan har varit inne på webben och kollat Kemifackets sidor. Nu väntar han på första numret av förbundets tidning.

Seppo Spanov säger att han nogsamt har följt med fackliga frågor. Tidigare var han Kemifackets medlem i tjugo år, men i och med byte av arbetsplats för några år sedan blev medlemskapet därhän. Nu har han förnyat sitt medlemskap och på rockkragen lyser en fästa med värvningskampanjens devis.

– Det är självklart för mig att höra till facket. Och om läget kärvar till sig har man verklig nytta av medlemskapet. Många klagar över den stora medlemsavgiften, men inte får man någonting gratis här i världen, konstaterar Spanov.

Albany International är världsledande tillverkare av pappersmaskinsväv och beträffande framställningen av viror representerar fabriken i Finland branschens toppkompetens. Arbetarna utbildas på fabriken, det tar ungefär ett år att lära sig använda maskinerna. Fabriken följer textilindustrins kollektivavtal.

Nya arbetare erbjuds medlemskap

Lenita Ahjoniemi strävar till att träffa nya arbetstagare i ett så tidigt skede som möjligt. I praktiken lyckas det inte alltid, för här arbetar man i skift, och Ahjoniemi har bara fyra timmar i veckan till sitt förfogande som förtroendeman. På arbetsplatsen delas också Loima-kassans medlemsblanketter ut.

– Vi har arbetsvägledning för nya arbetstagare och i den ingår ett möte med huvudförtroendemannen. I det här sammanhanget berättar jag om fackförbundet och erbjuder medlemskap.

Ahjoniemi har märkt att unga arbetstagare förhåller sig öppet nyfikna till fackförbundets verksamhet. De frågar och vill veta mer.

– De nya arbetarna har på något sätt lättat upp stämningen här. Det har blivit naturligare att tala om facket.

Albany International är ett internationellt företag med högsäte i USA. Koncernen har fabriker i 15 länder och inalles över 6 000 arbetstagare. Merete Struknäs är Konalafabrikens representant i det koncernfackliga rådet på Europanivå. Till Lenita Ahjoniemis förtret är Struknäs inte medlem i facket.

Norskan Struknäs säger att hon överväger att gå med i facket. Hon kan inte riktigt svara på varför hon inte är medlem, trots att hon har tänkt på saken från och till. Struknäs har arbetat på fabriken i Konala i 16 år.

– När jag bodde i Norge var jag med i facket, men här har det bara inte blivit av att gå med, förklarar Merete Struknäs.

PIRJO PAJUNEN
Översättning: ASTRID NIKULA