Att lära sig förstå och tillåta.

Katter till exempel. Grannens. De där som leker med kulor, sannolikt av glas eller keramik eftersom det dundrar i det tak, som är någon annans golv. Kunde grannarna inte klä sitt nakna trägolv med mjuka mattor, ge katterna gummikulor eller lära dem att inte leka efter klockan 22 på kvällen, för då skall det vara tyst i hus, ska det inte?

Det beror på husbolagets ordningsregler, förstås.

Det lärde sig den rara dam, som efter decennier i andra göromål, en kväll plockade fram gamla pianoläxan och övade energiskt tills dörrklockan ringde och grannen i våningen under barskt förkunnade att klockan var tio slagen. Å, ursäkta, sade då damens man.

Damen själv undrade om man fick föra oljud bara till klockan 22, så damens man tog sig före att studera husets ordningsregler, ringde sedan på klagande grannens dörr och bad att få ursäkten tillbaka eftersom man i huset faktiskt får föra oljud till klockan 23.

Sen var det knäppningarna. Det låter som "tik-tik", sa grannen och var lätt ifrån sig för, sade hon, det underliga är att det hörs bara i köket. Så vad gör de? Ofta dessutom redan fyratiden på morgonen!

Här är det värre, sa frun, som mådde bra ända tills en ung man flyttade in i våningen ovanför. Nej, han steppar inte mitt i natten men han har en flickvän, som ofta kommer på besök och då vänslas de. Länge. Det stör, för flickvännen "stönar och stånkar som i en porrfilm så att det ekar i hela trappuppgången".

Ack, bleve det enklare om människor älskade mindre?

Det finns även hundar, som skäller och ylar, och tobak vars lukt inte skyr minsta lilla springa.

Surströmming spelar i samma kategori som tobaken såtillvida att många ogillar att grannar njuter den på sin balkong. Surströmmingen har veterligt ännu inte prövats i högsta rättsinstans så dess framtid är osäker. Tobaken har däremot fått balkongtillstånd av Högsta förvaltningsdomstolen. På privat balkong må bolmas. Grannar som anser sig utsatta för passiv rökning må stänga dörr och fönster.

Besvärligare är det med kvinnan som upprörd ringde polisen och sa att nu står hon inte ut längre med sin blottare till granne. Är det så illa, sade myndigheten och lovade sända kontrollpatrull. Så skedde men hur konstaplarna än spejade genom lägenhetens alla fönster såg de inte tillstymmelse till bar människohud. Dessvärre, sa de till den upprörda kvinnan. Naturligtvis, sa kvinnan, hur skulle ni kunna se något när ni står nere på badrumsgolvet, men ta stolen ur tamburen — den bredare, högre — kliv upp på den och håll sen spegeln här, lite snett så där, så...

Det var ett av de mödosammare sätten att söka kontakt.

Är det likartad ensamhetsångest som får människor att energiskt motsätta sig servicehem? För all del, sägs det, bygg hus för svaga, utsatta människor som bör hjälpas in i samhällsgemenskapen men bygg inte här, nära mig, mina växande barn och min bräckliga faster.

Äntligen bygger psykosociala föreningen sitt servicehem i gamla arbetarstaden i Vasa. År av besvär och beklämmande debatt är över, för den här gången. Nu finns annat att ondgöra sig över lite varstans i kustlandet: Satsa på vindkraft — ja, men förstör inte min utsikt.

Mycken samlevnadskonst befrämjas av ett hej, en kopp te eller pepparkaka.

Verkar det vanskligt kan man ta Dostojevski till hjälp. I "Anteckningar från källarhålet" (1864) skriver han om en man, som försöker vara ond, elak, arg och intolerant, trots att han egentligen inte är det och inte vill — och skulle någon bara ge honom en klapp på axeln runne misshumöret genast av honom.