Det som är intressant är vad folkrörelsen (jag föredrar den termen) vill, och vad den kan, åstadkomma. Intressant är också vilka medel den brukar och hur den organiserar och fördelar makten inom sig, mellan sina egna medlemmar.

Många tycks uppfatta folkrörelser som synonymt med folkvälde, d.v.s. direkt demokrati. Det är en missuppfattning som kan visa sig vara rent av farlig. Det är ju tvärtom så, att spontana folkrörelser har kunnat bilda grogrund för uppbyggnaden av de mest flagranta maktmissbruk som historien känner. Grunden till Hitlers framgångar i mellankrigstidens Tyskland var just att han på ett mästerligt sätt kunde mobilisera, samla och manipulera folkmassor. Stalins Sovjetvälde hade liknande drag.

Det är därför av synnerligen stor vikt att veta hur folkrörelsen är organiserad internt. Finns det ett demokratiskt system för att ta till vara bredare opinioner, eller är det tvärt om så att det är någon eller några av de mest högljudda som bestämmer, medan de andra nickar beundrande? Om vi inte vet detta behöver vi ingalunda svälja den så kallade folkrörelsens budskap med hull och hår, eller applådera dess aktivitet.

Det handlar om mandat. Den som använder "folkets röst" bör också ha folkets mandat. En äkta folkrörelse ska därför vara demokratiskt organiserad. Om så inte är fallet ligger folkrörelsen mycket närmare lurendrejeri, maktmissbruk och ren terrorism än de som deltar någonsin kan ana.

Jag tror att det är mot den här bakgrunden som vi måste tolka den nästan osannolika, och i varje fall oproportionerligt starka mediereaktionen på de uttalanden som en ung kvinna, i folkdräkt skrudad, nyligen gjorde i "finlandssvenskarnas namn", om vår folkgrupps status och ställning.

Den rörelse Ida Asplund representerar (finlandssvensk samling) är inte särskilt manstark, och hon saknade helt enkelt ett bredare mandat för sina åsikter. Därav reaktionen. Ändå ställer jag mig nog lite undrande över den enorma alarmberedskap som ett enskilt fall gav upphov till på båda sidor om språkgränsen. Är förhållandet mellan finskt och svenskt fortfarande trots allt så här svagt och rent av lite sjukt? Om en representant för någon annan grupp hade uttalat sig på motsvarande sätt hade resultatet högst antagligen varit en likgiltig axelryckning och en trött gäspning: "att dom ids bråka".

Tillbaka till termerna medborgare kontra folk och till frågan varför den förra termen ser ut att vinna terräng. Jag undrar om ordet "folk" ger en "socialistisk" anstrykning som inte riktigt passar in i dagens marknadsmättade mediemunnar. Det kan också ha att göra med att medborgarskap är en rättslig individuell egenskap medan folk är en kollektiv företeelse, varför termen medborgare trivs bättre i individsamhället.

Slutligen kan det vara den senare tidens allt mera högljudda "hössel" kring medborgerliga rättigheter, dvs. man drar paralleller mellan medborgarrörelse och medborgarrättsrörelse.

Själv tycker jag ändå till syvende och sist att termen folk, som återfinns i "vanligt folk", "folkvett" osv. har en mera sympatisk "folklig" framtoning jämfört med den mera juridiskt präglade termen medborgare, vars rötter finns i det medeltida stadssamhället. Ordet medborgare för lätt tankarna till folkrätt, och till ett medföljande träsk av juridisk finmekanik, där för övrigt också Ida Asplund tycks ha gått vilse. Ordet folk däremot för tankarna till folkvett, och sunt bondförnuft. Gott folk — låt oss både vara folk och som folk!