Det nordiska samarbetet inom fackföreningsrörelsen är särskilt ärorikt och utmanande. Den första facklig-politiska konferensen hölls i Göteborg år 1886. SAMAK:s arbetarekongress i Helsingfors 2006 blir alltså ett 120-årsjubileum. Få internationella organisationer kan skryta med dylika rötter. Genom hela 1900-talet spelade den nordiska dimensionen en avgörande roll då man utvecklade facket i vårt land — i uppförsbacken på 1920-30-talet och i lättare förhållanden efter andra världskriget.

Norden har världens relativt starkaste fackföreningsrörelse. I Norge är ca 60 procent organiserade, i övriga Norden över tre fjärdedelar av löntagarna. Både regeringarna och arbetsgivarna är tvungna att respektera detta. Tyvärr har också facket i Norden har fått sin andel av den neoliberala attacken under de senaste åren, men har kunnat bemöta detta med gemensamma solidaritetsaktioner.

Märkligt nog formaliserades det nordiska samarbetet på centralorganisationsnivån först 1972, då Nordens Fackliga Samorganisation NFS grundades. Därutöver finns tiotals nordiska branschorganisationer. Starka nätverk och personliga vänskapsband har skapats över gränserna.

Det finns de som i dag påstår att det täta och klassiska samarbetets tid är över. Man vill tona ner det mellanstatliga, fackliga eller kulturella samarbetet, och vara mera "europeisk" eller "global". Visst, men det betyder absolut inte att man skulle klara sig utan Norden.

Ett annat argument är att de nordiska länderna har gått sina egna vägar. Finland är med i EU och EMU, Sverige i EU, Danmark i EU och NATO (men icke i EU:s försvarspolitik), Norge och Island står utanför EU (dock med i EES) men är sedan länge med NATO. Därför skulle det alltså vara realistiskt att koncentrera sig på Bryssel eller kanske på Östersjöarbetet. Det senare skulle innebära att staterna eller facket i Baltikum skulle bli likvärdiga medlemmar i Nordiska rådet eller NFS.

Mitt svar till försvagarna av det nordiska samarbetet är nej. Östersjösamarbetet och den nordliga dimensionen får och bör gärna förstärkas. Efter EU:s utvidgning i 2004 är det också viktigt att esterna, letterna och litauerna känner sig lika europeiska som vi andra och tar sitt EU-medlemskap som en möjlighet att bli mera europeiska särskilt på arbetsmarknaden och välfärdsfronten.

Var och en som följer med utvecklingen i ekonomin och näringslivet i dag vet att en nordisk regionalisering spelar en allt centralare roll i vår del av världen. Nordea, Aker-Kvaerner, Dansukker, Carlsberg, Bonnier-MTV, Telia-Sonera, Stora-Enso etc. är i grund och botten nordiska företag. De är naturligtvis också europeiska och globala men de har särskilt förankrat sig i norra Europa. Det här bör vara en verklig utmaning för facket. Varför har Telia-Soneras finländska anställda mycket sämre omställningsskydd än sina svenska kollegor?

Det finns alltså allt skäl att utveckla det nordiska samarbetet både fackligt och politiskt mellan våra fem länder, plus Åland, Färöarna och Grönland. Länderna påminner om men skiljer sig också från varandra. Vi vet alltför lite om t.ex. Danmark och danskarna om oss. Men trots allt har det nordiska samarbetet sitt egenvärde. Då man utvecklar det bör man vara realistisk. Och det är helt realistiskt att vara stolt över den nordiska välfärdsmodellen.

Markku Jääskeläinen är
Europasekreterare på FFC.