– Det intresserar inte, kvitterar Pasi Koliseva, 35, som är huvudförtroendeman för HK Ruokatalos fabrik i Vanda.

Och Koliseva är på intet sätt ensam om sin avoga inställning.

Också den förtroendemannaenkät som offentliggjordes strax efter inpouppgörelsen före jul andas samma inställning.

En klar majoritet av de över 300 förtroendemän som besvarade enkäten i oktober 2004 ville bromsa upp ivern att öka de företagsbaserade avtalen.

Redan för ett par år sedan stannade tillväxten av lokala avtal upp, de stampade på stället följande år och minskade redan ifjol, visar undersökningen.

Vändpunkten, om den håller i sig, är betydelsefull så till vida att den lokala avtalsverksamheten på FFC-fältet hade ökat stadigt alltsedan mitten av 1990-talet, enligt förtroendemannaenkäterna.

Koliseva menar att de nya aktiva som engagerar sig i den lokala avtalsverksamheten är så få att betydelsen är marginell.

– Många arbetar i skift, hos oss gör nio av tio det och arbetstiderna varierar också i övrigt, arbetet måste gå undan allt fortare, varje arbetares egna minuter står många i kö för att få bruka. Så förklarar Koliserva orsakerna till anemin i den fackliga verksamheten.

Alltid kommer det någon ny

Också om de vanliga medlemmarna är med mest när det händer något roligt sköts den egentliga verksamheten ändå helt seriöst, åtminstone på köttfabriken i Vanda.

– Jag tvivlar inte en sekund på att vårt gäng är med och stöder de förtroendevalda av hela sitt hjärta när det verkligen gäller. Stolarna tar alltid slut på fackklubbens möten om det har kärvat till sig med arbetsgivaren.

Livsmedelsarbetarna på HK i Vanda är drygt 400 för närvarande. De och 700 andra i köttbranschen förenas av Livsmedelsarbetarförbundets avdelning 5 i huvudstadsregionen, mer känd som "Köttfemman" lotsad av Juhani "Arvonpoika" Hautala.

Koliseva, som sitter i avdelningens styrelse, berättar att femman får ihop tjugotalet medlemmar till exempelvis distriktsorganisationens fackliga dagar och åtminstone dubbelt upp till förbundets sommarevenemang.

– Avdelningens fiske- och svampplockningsutfärder är populära, liksom ungdomskryssningarna, och via den här verksamheten händer det alltid då och då att någon ny dyker upp och vill börja jobba fackligt.

Huvudförtroendemannen berättar att det högsta beslutande organet för dem som arbetar i Vanda köttfabrik är fackklubbens allmänna möte som arrangeras två gånger per år. Det här mötet bestämmer var skåpet ska stå i de viktigaste frågorna och besluten binder också förtroendemännen.

– Vår fackklubb har bl.a. lyckats mota såväl lördagsarbete som bruket av hyresarbetskraft.

– Maten tillreds av vårt eget folk på heltid. Några "reserver" finns ändå i företagets böcker. Praktiskt taget alla hör till förbundet och medlemskap i facket är inte något problem för någon, bara man motiverar det rätt.

Sextio år gammal "reform"

Arbetsgivarna i både Finland och Europa har redan i åratal proklamerat att flexibiliteten, globaliseringen, strukturomvandlingen osv. kräver att allting måste ske på det lokala planet i framtiden.

Under den senaste inkomstrundan skrevs denna syn tom. in i inpoavtalet, där förbunden i de olika branscherna fick i uppdrag att under innevarande år utreda vilket slags lokala uppgörelser det kräver för att man ska kunna öka de företagsvisa avtalen om bl.a. produktivitet, arbetstider, resultatlöner, användning av utomstående arbetskraft eller underleverantörer, sysselsättning och näringspolitik.

Köttbranschen binds inte av inpotexten, men det man har kommit överens om lokalt på HK i Vanda har man försökt hålla inom kollektivavtalets ramar, berättar Koliseva.

– Hos oss handlar det i allmänhet om att vi försöker få bättre löner. Arbetsgivaren har för sin del varit ute i produktivitetens och lönsamhetens namn. Den press som kommer från lågpriskedjor som Lidl biter redan hårt i livsmedelsarbetarens skinn.

Koliseva säger att nyckelrollen i de företagsbaserade avtal som de ingår här spelas av de arbetare som berörs främst av avtalet. Innan pappret godkänns brukar man skicka det till förbundet för kommentarer.

– Om små grupperingar på arbetsplatserna börjar köra solo för att få till stånd egna avtal utan kollektivavtalets styrning gör vi nog ett hastigt magplask med kollektivavtalen i den situation som rådde för 60 år sedan. Inte är det väl en sådan "reform" vi vill bidra till, även om arbetsgivaren bjuder ut den så vackert.

Flexiblare än sitt rykte

Livsmedelsarbetarförbundet har något av ett järnspetts rykte på arbetsmarknaden men beträffande lokala avtal kommer ryktet på skam.

När Kairinen, Uhmavaara och några andra forskare vid Åbo universitet på uppdrag av inpo 1997 undersökte det lokala avtalsläget, kom livsmedelsarbetarna på fjärde plats näst efter papper, kemi och metall när det gällde förekomsten av lokala avtal. Dessutom var den vanligaste orsaken att inte avtala lokalt i livsmedelsbranschen att ingendera parten ansåg det befogat.

Åboundersökningen visade att drygt en fjärdedel av branschens arbetsgivare ville ha betydligt fler lokala avtal. Av arbetstagarna ville något mer än var femte samma sak.

Vardera parten betonade vikten av att kollektivavtalet gav ramarna för de företagsbaserade avtalen.

Inom pappersbranschen ville varannan arbetsgivare öka de lokala kontrakten betydligt, arbetarnas lust begränsades till var fjärde.

Enligt Åboundersökningen ville knappt tio procent av arbetarna i både pappers- och livsmedelsbranscherna att de företagsbaserade avtalen skulle minska. Av de FFC-anslutna förtroendemännen var motståndarna tredubbelt fler och förespråkarna hälften av det understöd som Åboundersökningen redogjorde för.

Åboforskarna har fått förnyat uppdrag i och med den nya inkomstuppgörelsen och undersöker opinionerna i år och nästa år.

EERO KOSONEN
Översättning: ASTRID NIKULA