Visserligen erkänner Vanhala att man inte alltid ser eller vill se hur man borde svara på framtidens utmaningar bara genom att granska sig själv. Bäst lyckas man genomföra strukturella förändringar om man får börja med rent bord. Därför ser han inte den förestående generationsväxlingen i facket som bara ett negativt fenomen, för där döljer sig också en möjlighet. Generationsväxlingen ger en ypperlig chans att med förstoringsglas syna om alla fackets traditionella uppgifter verkligen hör den framtida fackföreningsrörelsen till. Något måste man gallra om resurserna ska räcka till för de nya utmaningarna.

– Vi måste granska också fackets egna strukturer med öppet sinne. Ett faktum är att vi skulle lösa medlemmarnas angelägenheter effektivare med en lättare organisation. Fackets många organisationer trängs nu på samma tomt och det praktiska arbetet utförs av samma aktiva.

En ordentlig kvistning och gallring är m.a.o. förslag som passar bra från en som basar för träarbetarna. Men om de här skogshygieniska åtgärderna ska få medlemsbasen att slå rot och organisationerna att växa måste man nog också ta till yxan.

Erkänn fakta

Inom Träfacket förde man en egen strategidebatt för ett år sedan och på basen av den har förbundet förberett sin kongress i vår. Strukturerna består till största delen, men däremot tar man ett rejält kliv närmare medlemmarna. Förbundet strävar till att se på verkligheten mer med medlemmarnas ögon och vill därför dirigera resurser till att betjäna medlemmarna.

– Förbundet går tillbaka till sina rötter, i positiv bemärkelse.

– Visst återstår det sedan att förändra strukturer, för skogsindustrins arbetsgivarförbund presenterade redan för tio år sina strategier, som också har förverkligats. På arbetstagarsidan har vi hittills bara försökt streta emot med splittrade krafter och hårt arbete, påminner Vanhala.

Arbetsgivaren strategi är att ingå bara ett kollektivavtal för branschen. Svaret på det måste vara att det finns bara ett förbund som organiserar arbetarna?

– Javisst, men jag erkänner realistiskt att det inte är ett alternativ för en nära framtid. Kongressens vision uttrycker det så, att förbundet är redo att dryfta nya strukturer och utesluter inte förbundsfusioner. Men i dagens läge står branschens förbund för långt ifrån varandra och är alltför olika.

Vanhala funderar också om det på arbetstagarsidan alls är nödvändigt att kämpa emot arbetsgivarens strategi att ingå ett enda kollektivavtal, när processen ändå framskrider i de stora koncernerna.

Istället vill Vanhala utmana arbetsgivarna att seriöst börja utveckla sina arbetsplatser. Det vore nyttigt för både arbetstagare och arbetsgivare att börja utvecklingen enligt partsprincipen. Det förutsätter emellertid resurser och utbildning. Det finns mycket att förbättra i arbetsplatsernas s.k. utvecklingsarbete och det drivs idag uteslutande på arbetsgivarens villkor. I ett verkligt utvecklingsarbete påverkar också arbetstagarna saker och ting och vill delta, för då kan man se och erfara att arbetsplatsen blir bättre.

Inget rum för lokalorganisationen

Träbasen Vanhala betonar att medlemmarnas viktigaste partner är en förtroendeman som driver deras intressen.

– Fackavdelningen har redan nu blivit ganska avlägsen, för den koncentrerar sig ofta på fritidsevenemang och mötesverksamhet. Ändå anser jag att fackavdelningen har en roll att spela också i intressebevakningen. Inom Träfacket har vi också egna distriktsorganisationer. När man ytterligare lägger till FFC:s lokalorganisationer och landskapsgrupper så blir det för mycket även för den aktivaste.

Landskapsgrupperna koncentrerar sig rätt långt på EU-frågor. Vanhala ser inget problem i att landskapsgrupperna kunde engagera sig t.o.m. i kommunala frågor, vid behov. Då skulle också FFC:s distriktschefer ha en klar mission, om de bara behövde serva landskapsgruppen. Men att väcka vardera till liv och hålla dem igång kräver ofta konstgjord andning.

Vanhala vill framhäva förtroendemannens och fackavdelningens roll som intressebevakare på arbetsplatserna och landskapsgruppernas roll som regionala intressebevakare. De här borde hållas livskraftiga. Vad därutöver är, är slöseri med tid och resurser, menar Vanhala.

Alltför förberett passiverar

De som har valts in i kongresser och representantskap kommer alltför ofta till färdigt dukat bord. Ofta är ärendena så väl förberedda att de egentliga beslutsfattarna reduceras till gummistämplar. Flera av mötena under de senaste åren har präglats av förhandsavtal och en mötesritualisering som förpassar mötesdeltagarna till publiken.

Kalevi Vanhala säger att åtminstone Träfackets kongress inte kommer att vara färdig bäddat.

– Det är klart att vi har diskuterat och förberett möteshandlingarna. Men det är medlemmarna som bestämmer, t.o.m. mer än mötesdelegaterna. Möteshandlingarna skickas under våren till mötesdelegaterna och man önskar att dessa ska behandla förslagen i sina egna avdelningar. Om inte beslutsförslagen behagar, måste de kunna säga ifrån. Det vore ju förskräckligt om förbundet under kongressperioden verkade i strid med medlemmarnas åsikter.

– Visserligen har jag ju märkt att aktiviteten ofta tar slut efter valet av kongressdelegater, och efter det har det inte förekommit mycken debatt om sakfrågorna. Passiviteten märks också i det att fackavdelningarna ställer allt färre förslag.

Träfacket har i det förestående valet en så till vida ny situation att centern ställer upp med egen lista. Det kommer att rubba styrkeförhållandena åtminstone i norr. Vanhala inväntar resultaten med spänning, men han beklagar att inte centern ställde upp i valet för att driva sakfrågor, utan för att rubba maktbalansen.

– Våra mötesdelegater har makten på mötet. Jag hoppas på en livlig debatt i sakfrågorna och också förbundets ledning ska väljas. Det finns inga rekommendationer om förbundets ordförande, och det kommer heller inga, konstaterar Kalevi Vanhala, som själv ställer upp i valet men inte misstycker om han får medtävlare. Sund konkurrens piggar upp.

AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA