För anställda inom den offentliga sektorn är välfärdssystemet av dubbel vikt. De anlitar som alla andra välfärdstjänsterna och är dessutom för sin utkomst beroende av att välfärdssystemet kan upprätthållas.

Kommunfacket KAT:s ordförande Tuire Santamäki-Vuori, som också är ordförande för FFCs fullmäktige, är väl medveten om det tryck välfärdssystemet är utsatt för och de förväntningar medlemmarna har.

– I vår intressebevakning står bevakningen av välfärdsfrågorna högt på agendan. Vi kan aldrig nöja oss med att sköta bara lönefrågor, poängterar hon.

Förändringarna i välfärdssystemet berör är något KAT:s medlemmar ofta möter i sin arbetsvardag. Mentalvårdare Timo Liljendal, medlem i FFCs fullmäktige och suppleant i KAT:s representantskap, har konkreta erfarenheter. Han har varit med om nedkörningen av Nickby sjukhus och är numera stationerad på psykiatriska avdelningen i Malms sjukhus i Helsingfors.

– Vi har ju, både vårdare och patienter, slängts runt på olika anstalter inom staden, konstaterar han lakoniskt.

Samtidigt poängterar han att mentalvården nog blivit bättre på många sätt. Man tar mer hänsyn till patienterna; vårdmetoderna och medicinerna har förbättrats. Men administrativ är situationen närmast kaotisk.

– Det verkar som om ingen skulle ha koll på läget, arbetsorganisationen ändras hela tiden och pengarna pumpas över till den privata sektorn. Det är den förhärskande ideologin – men vem ser till att etiskt hållbara principer följs?

Dags att sätt sig i respekt

Timo säger att han minsann inte hör till dem som först brukar kliva upp på barrikaderna, men nu efterlyser han hårdare bandage från fackets sida – framförallt lokalt.

– Vi är måna om att upprätthålla goda förhandlingsrelationer till arbetsgivaren, men ibland är det nödvändigt att sätta sig i respekt också.

– Det har gått därhän att man ropar på åtgärder när man själv berörs, men om det gäller att ställa upp för andra för andra är beredskapen låg.

Tuire menar att folkrörelseidén nog är djupt förankrad i den fackliga rörelsen ännu. Det märker man t.ex. när man möter trotjänare som står i beråd att lämna sitt förtroendeuppdrag. Facket har varit det centrala i deras liv.

– Men vi måste godkänna att det finns olika slag av engagemang. För någon är det viktigt att facket erbjuder en kanal till internationella arenor; solidaritetsarbete och hållbar utveckling är viktiga begrepp för många unga idag, det skall vi ställa upp för. Men en realitet är att de flesta ansluter sig för att få trygghet och sakkunnig intressebevakning. Det finns ingen anledning att klandra det.

– Vi måste bara ha klart för oss att det kan komma lägen då allas insats behövs. Det budskapet måste vi få ut till medlemmarna. Påtryckning kan bli nödvändig.

Ett annat budskap KATs ordförande vill förmedla till medlemmarna är att det lönar sig att utveckla sitt kunnande; personligen och den kommunala organisationens kunnande.

Det finns problem. Allt för ofta har kommunalt anställda fått erfara att deras kunnande väger lätt när beslut om att lägga ut arbeten fattas. Besluten fattas på politisk bas. Ett annat problem är att den kommunala organisationen ofta har svagt ledarskap.

– Men ändå är det så att för att alls kunna försvara det kommunala arbetet måste man kunna påvisa ett gediget kunnande. Utan det står man sig slätt.

Lahtinensyndromet

– Inte kan jag tänka så globalt, säger Timo Liljendal och menar att de frågor som behandlas på den fackliga agendan ofta känns främmande och fjärran.

Avståndet mellan fältet och toppen har vuxit. Fackavdelningarna blir större och förbunden blir större. Timo anslöt sig i tiden till facket via mentalvårdarförbundet som sedan gick upp i KAT.

– Det är klart att det behövs styrka, men samtidigt har känslan av att kunna påverka minskat.

Frågorna har blivit svårare att greppa.

– Jag känner mig ibland som Lahtinen i Okänd soldat. När han klagade över att han var hungrig kunde befälet med hjälp av tabeller över matransonerna överbevisa honom. Han kunde inte vara hungrig. Samma sak är det när jag påstår att min lön har blivit mindre. Det finns inkomststatistik som bevisar motsatsen.

– Inkomstpolitiken är väl bra för landet och inom den offentliga sektorn har vi säkert vunnit på att det gjorts centrala avtal. Men inte ökar inkomstpolitiken medlemsaktiviteten. Allt kommer så färdigt serverat.

– Ibland har jag funderat på om vi borde ta emot arbetsgivarnas utmaning om lokala avtal bara för att höja aktivitetsnivån. Idealet skulle väl vara att komma till en balans mellan inkomstpolitik och lokal aktivitet, så att båda ryms inom samma ramar.

Inom den kommunala sektorn har man redan utvecklat möjligheterna till lokala avtal rätt långt. Av hela lönesumman fördelas nu omkring 30 procent lokalt. Tuire Santamäki-Vuori menar att följande steg borde vara att inkludera delar av arbetsgivarens bestämmanderätt i det lokala avtalsförfarandet.

– Kloka arbetsgivare gör redan nu så att de tar med personalen i beslutsprocessen också i sådana frågor arbetsgivaren ensam kan bestämma om.

Strategiskt val

Hur är det då med det nya storförbund som planeras för den offentliga sektorn. Finns det risk för att avståndet till medlemmarna ytterligare växer?

Att stärka yrkesidentiteten är redan nu en viktig fråga, framhåller Tuire. Och antalet yrkesgrupper blir inte väsentligt större genom fusionen.

– Sammanslagningen av FFC-förbunden inom den offentliga sektorn är ett strategiskt val baserat på hur intressebevakningen bäst kan skötas. Det är ett faktum att gränsen mellan statliga och kommunala uppgifter håller på att flyta samman. Faktum är också att den privatägda tjänsteproduktionen, där förbunden är konkurrerande avtalsparter, hela tiden ökar i omfattning. Och för det tredje blir det allt viktigare att påverka utvecklandet av den skattefinansierade samhällssektor.

– Där finns utmaningar mer än nog för ett gemensamt förbund, slår hon fast.

Timo Liljendal är inne på samma linje. Den offentliga sektorns gemensamma problem behöver lyftas fram.

Samtidigt menar han att fusionen nog kan tänkas aktivera en diskussion om relationerna till centralorganisationen.

– Det finns åsikter, tom. bland förtroendemän, om att ett storförbund inte nödvändigtvis behöver en centralorganisation.

– Men de åsikterna delar inte jag, förtydligar han, det är alltid bra att kunna utbyta erfarenheter med folk från andra branscher. Det har jag konkret kunnat erfara i FFC:s fullmäktige.

Och det om något är väl en del av folkrörelsetraditionen.

HANS JERN