Får man skämta om, eller rättare sagt göra en komedi om livet i ett koncentrationsläger? Givetvis inte lyder det spontana svaret.

Italienare Robert Benigni gjorde det, i filmen Livet är underbart, och kammade hem en välförtjänt Oscar på kuppen.

Erinrar mig också Monty Python-gänget, som i Life of Brian hade den goda (?) smaken att låta Jesus K dingla på korset – alltmedan man i bakgrunden stämde upp i slagdängan Always Look at the Bright Sides of Life – skål på er bönder, imorron kör vi skit i regionalpolitisk översättning.

Det om de rent komiska infallsvinklarna på livets allvar. Men, det som jag egentligen ville säga var att även dramaproduktion tenderar att fungera bättre ifall man inte bankar in budskapet med tryckluftsborr och rynkor i pannan.

Eller om vi säger såhär: utan en strimma ljus får inte heller mörkret konturer. Det blir bara svart, som i Paha maa. Det är ju Aku Louhimies färska drama, en samtidsskildring som hämtat sin inspiration ur en av de där mindre muntra Eppu Normaali-bitarna. Det är brännjak, arbetslöshet och ond bråd död för hela slanten.

Här har vi Sulevi Peltolas alkoholiserade dammsugarförsäljare som bankar dimmljusen ur en kollega – med en dammsugare. Mikko Leppilampis datorgeni för sin del har livet av en kvinnlig polis, bara för att själv gå samma väg. Det är de goda nyheterna.

Missförstå inte, jag gillar filmen. Och jag uppskattar regissörens integritet, hans mod att stå på sig i ett allt glättigare underhållningsklimat. Poängen är att jag tror att filmen skulle ha blivit ännu bättre ifall regissören kostat på sig åtminstone en gnutta humor.

Men se nej, livet är för jävligt och sen dör man. Det är den finska dramaturgin i ett nötskal: allt eller ingenting (med betoning på ingenting).

Kanske är det därför den romantiska komedin aldrig har fått något fotfäste i Finland. Att det skulle vara roligt och romantiskt på en och samma gång är otänkbart. Det är något för mesar och merkonomer. Tack vet jag Regina Linnanheimo, hon om någon insåg att en kärleksaffär kan sluta endast med hor och dårskap.

I vårt västra grannland ser man lite ljusare på tillvaron. Tänker bland annat på Masjävlar, den färska Guldbaggevinnaren där dalmasarna och "tjockholmarna" hamnar i luven på varann.

Visst, man super häcken av sig, slåss och skjuter med hagelbössan.

Men talande är att man på sin höjd träffar kattjäveln. Alltså blir det inte fyra begravningar utan ett enda bröllop, som i Mikko Niskanens klassiska polisjävlar-i-Pihtipudas-drama.

Här kunde man kanske dra en parallell till den finska komedin. Den är ju sällan så där "lite" rolig, typ sofistikerat humoristisk. Nej, det är Turhapuro, buskis och hela faderullan.

På finlandssvenskt håll har vi förvisso Pontus Dammert, men det räknas inte för han är ofrivilligt komisk. Till skillnad från idén om ett finlandssvenskt museum som är rolig på riktigt. Galghumor på högsta nivå.

MUSIK PÅ TV
"Så ska det låta", svenskt showmanship, SVT Europa fredagar
– En ny säsong av Så ska det låta har rullat igång och ingenting tyder på att orken skulle tryta. Vilket ös, vilken musikalisk glädje och proffsighet. Det är lätt när man kan, vill och vågar.

RADIO
"Andra sidan", musik ur arkiven, Radio Vega söndagar
– Kul idé det här, att syna one-hit-wonder-artister i sömmarna. Det vill säga luska ut vad som hände efter att ljusen släckts. Redaktör är Dan Eskil Jansson, slängd i käften.

TV-FILM
"La Dolce Vita", Federico Fellini i Rom, FST 5/3
– Italiensk film från en tid (1960) när den var bäst i världen, Fellini som mest underhållande. Marcello Mastroianni är den desillusionerade murveln, Anita Ekberg den mystiska skönheten. Mamma Mia!