
Lokala avtal nödvändig
möjlighet
Lokala
avtal är en naturlig del av ett utvecklat arbetsliv. Facket har av hävd talat för ett
avtalssystem i tre nivåer, där man centralt kommer överens om de allmänna ramarna för
inkomstpolitik och samhälleliga reformer som berör arbetslivet, på förbundsnivå sluts
regelrätta kollektivavtal som reglerar löner och andra arbetsvillkor och lokalt kan man
avtala om tillämpningen av dessa. Arbetsfredsförpliktelse uppstår när kollektivavtalet
ingås, dvs. på mellannivån, vilket innebär att arbetstagarsidan i den lokala
avtalsprocessen saknar effektiva påtryckningsmedel. Detta utgör en klar begränsning.
Systemet fungerar tillfredsställande så länge parterna på alla
nivåer respekterar varandra. Det finns otaliga exempel på arbetsplatser där man
utvecklat den lokala avtalskulturen på ett fruktbringande sätt. Ofta handlar det konkret
om arbetstidsarrangemang och vanligen inom industrin och på större arbetsplatser. Också
inom den kommunala sektorn har man kommit en god bit på väg, företrädesvis i kommuner
där det finns rum för progressivt tänkande. I många kommuner är de lokala avtalen
framtvingade av sparpolitiken, vilket inte nödvändigtvis är så lyckligt på längre
sikt. Inom servicesektorn förekommer lokala avtal i rätt blygsam omfattning.
"Det finns arbetsgivare
som inte kan skilja mellan
diktat och avtal."
För alla sektorer
gäller att det också finns många arbetsgivare som inte kan skilja på betydelsen mellan
orden diktat och avtal. På dessa arbetsplatser finns heller inga förutsättningar för
lokala avtal. Kommer aldrig att finnas om inte attityden ändrar.
Centralt pressar arbetsgivarna på för att flytta en större del av avtalsverksamheten
ner till lokal nivå. En facklig iakttagelse är dock att arbetsgivarintresset inte alltid
är så stort på lokal nivå om facket lokalt är starkt och välorganiserat. Då
uppstår frågan vad arbetsgivarna egentligen vill med de lokala avtalen.
Det är skäl att göra klart att också ett lokalt avtal är en kollektiv
överenskommelse mellan två möjligast jämbördiga parter. Den lokala arbetsgivaren och
det lokala facket. Då enskilda arbetsgivare i anställningsögonblicket påtvingar en
arbetstagare villkor som strider mot allmänna regler har det ingenting med avtal att
göra.
Facket har inget i sak att frukta i utvecklandet av den lokala avtalsverksamheten. Det
är både en nödvändighet och en möjlighet. När arbetslivet förändras och i många
fall kompliceras, rycken blir snabbare, är det smidigast att lösa problemen när och
där de uppstår. Om detta kan öka effektiviteten och produktiviteten är det ingen orsak
för facket att ställa sig på tvären, blott frukterna fördelas rättvist.
Möjligheten ligger i att ökad lokal avtalsverksamhet, rätt utformad, kan höja den
fackliga aktivitetsnivån. Att i högre grad ha hand om sina egna angelägenheter är en
meningsfull och sporrande uppgift. Det gäller dock att inte vara blåögd. Vi lever i en
tuff värld. Ökad lokal avtalsverksamhet kommer också att leda till flera lokala
konflikter. Det hör till sakens natur att motsättningar finns. Avtal är ett sätt att
lösa dem civiliserat. Ibland måste aktivitetsnivån höjas när briseringspunkten för
den minsta gemensamma nämnaren skall hittas. Så fungerar systemet också centralt och
på förbundsnivå.
För facket blir den stora utmaningen att utveckla användbara påtryckningsmetoder
för den lokala nivån. Det kommer att kräva en hel del kreativitet och nytänkande. För
arbetsgivarna gäller att lära sig den sanna innebörden av ord som respekt,
jämbördighet och avtal. Lycka till!
HANS JERN
Löntagaren
8.4.2005 nr 3/05
|