Grått är den dominerande färgen. Allt är grått: grå berg, grått hav och grå himmel. Men efter ett tag tränar man upp färgseendet. Gräset skiftar i gult och alarnas grenar har en vinröd lyster. Fast jag förstår så väl att kökarborna genom tiderna har haft rykte om sig att föredra grälla färger. "Kökarsgrant" brukar man tala om på fasta Åland. Det handlar om ett mänskligt behov av omväxling, också för ögat. Jag törstar efter färg efter en lång vinter på Kökar. Jag drar djupt, djupt efter andan bedövad av den första tussilagon som står och gulskriker i diket.

Vinterförlamningen släpper i takt med att isen ruttnar i vikarna. De utmattade turistföretagarna har fått sin vila och är åter redo att hugga i inför den korta men vansinnesintensiva sommarsäsongen. Bönderna har vårbruket att tänka på. Traktorerna gurglar på de små åkerplättarna mellan bergen. Vi andra lunkar på i vårt vardagsliv. Njuter av morgonljuset när familjens yngsta kommer uppkravlande i sängen och kräver morgonflaskan. Vi kämpar trånga regnkläder ovanpå dagisbarnens halare och förhör finska ordläxan en sista gång fast skoltaxin redan står och väntar nere vid postlådan. När barnen väl kommit iväg, kan jag inte låta bli att tjuva mig en liten promenad, innan jag sätter igång med dagens arbete. Det är frihet och livskvalitet som är mycken annan möda värd.

På Hamnö har vi våra egna vårtecken. Barnen skrattar högt av glädje när de skymtar de första grönklädda gubbarna som smyger i buskarna.

Vi upptäcker fågelskådarna, innan vi ser de första flyttfåglarna som sträcker i stor myckenhet över Kökar. Jag hade aldrig intresserat mig för fåglar förrän vi flyttade hit. I brist på människor får jag spana på fåglar och varje vårdag finns det nya att glädjas åt. Ett år bongade en lycklig fågelskådare en mindre bergand på Kökar vilket resulterade i en oväntad turistinvasion. Entusiastiska fågelskådare från hela landet strömmade under några veckor till Kökar. Vi insåg att vi varje vår borde måla en spännande vette och placera ut den i någon lite lagom undanskymd vik för att förlänga turistsäsongen.

Snart drillar koltrast och näktergal från blommande slånbuskar. De sjunger så intensivt att vi får sova med stängt fönster om vi alls vill sova, fast varför skulle man det egentligen? Nätterna är ljusa och solen har redan börjat värma bergen. Stilla vårmornar kan man njuta sjöfågelsången från fjärdar och vikar. Gudingen aooar, ådan kåckar och allsången — ja den är obeskrivlig. Det omkringliggande vinterkalla havet bromsar våren på Kökar. Två veckor efter fasta Åland är våren hos oss, kanske till och med fyra veckor efter Helsingfors. Men när den väl kommer håller jag helt och fullt med gubben vid båthusväggen i vårsolen: "Vilken jävla tur att man inte sköt sig i vintras!"