Mikael Forss

  I äldre tider var det brukligt att man önskade färdmännen, och kvinnorna med för den delen, god lycka på färden. Ett farväl, eller far väl, ha en god färd, var en allvarligt menad och synnerligen behövlig önskan om god lycka på resan, en önskan om att den resande skulle komma välbehållen tillbaka. Under till exempel vikinga- och medeltidens skeppsseglatser, eller dito ritter och vandringar genom skog och mark fanns det mångahanda inbillade och verkliga faror att ta hänsyn till. Alltför ofta innebar emellertid farväl ett slutligt avsked.

Det är från denna i sig rätt dramatiska bakgrund som också ordet välfärd härleds, eller lånas tillbaka, via engelskans fare well som blivit till welfare — välfärd, en term flitigt använd, först av nationalekonomer och socialpolitiker, sedermera av alla. Inte minst brukas termen i ordet välfärdsstat. En statsmakt som strävar till att alla ska ha rätt till mat, kläder, husrum, utbildning osv. och som verkar för att alla ska vara någorlunda jämlika annars också.

Vi kan ju föra analogin en bit vidare och föreställa oss vårt samhällsbygge, välfärdsstaten, som ett ståtligt drakskepp som seglar ut på oceanen. Skeppet ska skydda passagerarna, dvs. oss, från att hamna i de otämjda marknadskrafternas vilda hav.

Ordet välfärdsstat har på senare tid allt mera fått ge vika för ordet välfärdssamhälle. Med detta markeras familjens, individens och de privata företagens ansvar, samt diverse icke vinstsyftande verksamhet som brukar sammanfattas i termen tredje sektorn. Samtidigt kommer man indirekt om än ofta kanske ofrivilligt att signalera att man önskar tona ner det gemensammas dvs. närmast statens, roll.

Roten till detta finns i det tänkande som ibland kallas nyliberalt, ibland ultraliberalt. Ofta tycks nyliberalismen kunna innebära att en närmast fanatisk ekonomisk liberalism kombineras med en lika strikt värdekonservatism, främlingsrädsla och paranoid säkerhetsiver, varför det inte alls är lätt numera att placera enskilda människor på den gamla politiskfilosofiska systemaxeln liberal-konservativ. Därför talas det samtidigt också om nykonservatism.

Dessa två utesluter alltså inte, utan förstärker varandra, t.o.m. i samma person. Vad är denna ideologi då motsats till om inte just till den nordiska välfärdsstatsideologin, baserad på den till jämlikhet strävande samhällsform som faktiskt så gott som alla politiska partier i Finland officiellt bekänner sig till.

Förskjutningen mot kombinerad nyliberalism och nykonservatism tycks sedan 1980-talet ske överallt i västvärlden. I Norden har den till all lycka aldrig riktigt fått fart i den officiella politiken, åtminstone ännu, men betrakta noga händelseutvecklingen i t.ex. Danmark, "världens mest frisinnade land", där attityderna hårdnat betydligt, även officiellt. Det samma gäller förstås England, Holland med flera länder.

Det var JK Galbraith som för några decennier sedan hyste farhågan att västvärlden utvecklas till ett tvåtredjedelssamhälle. Med det menade han ett samhälle där makten ägs av två tredjedelar som har det rätt bra. Så bra, att de kan strunta i den tredjedel som har det dåligt. Det dåliga samvetet föder nykonservativt arrogant "strunta i dom andra" -attityd hos maktägarna; apati, passivitet, drogberoende och hopplöshet hos dem som har det sämre. Vi kan vara där förr än vi anar. God morgon, Finland — ta väl vara på välfärdsstaten, far väl!