Finlandssvenskhetens vara eller inte vara har varit på tapeten på sistone. Och nog blir man ju smått orolig, klart det.

Tänk om det kommer en dag när de politiska kommentatorerna heter nåt annat Göran och Djupsund, när någon annan än Jalle A och Hans R skriver sjuttio procent av alla insändare (Ö:botten har säkert sina egna slagsbultar). Tänk om det kom en dag när man söp och svor i en krigsfilm, när det inte längre fanns en teaterscen per tvåhundra finlandsvenskar i Helsingfros.

Ja, det är ju så man sätter punchen i vrångstrupen och segelbåten i bilstallet. Detta samtidigt som man frågar sig huruvida vi borde kräva blovprov och stamtavlor av samtliga föreningsmedlemmar eller låta alla hugade skriva på ett språkligt glad-amatör-kontrakt.

Ungefär så går diskussionen men frågan är helt och totalt fel ställd. Problemet är att vi finlandssvenskar är så himla lagom och mjäkiga att det inte ens är intressant att vara fi-fi-fi-finlandssvensk, åtminstone inte för den yngre generationen. Vad ska det vara bra för?

Det där att finlandssvenskar är friskare och sundare än sina finskpråkiga bröder och systrar räcker inte långt. Det leder i värsta fall till ett långt och tråkigt liv. Nej, vi måste se till att bli mera hyvens, mera morjens och hållrajt – inte minst kulturellt – så att det inte finns någon orsak att snegla åt sidorna.

Tror ni att Jörn Donner någonsin bett om ursäkt för sin existens. Eller att någon annan haft poker att ifrågasätta hans (språk)bakgrund. Tvivlar jag på, han är så hård jasse. På vilket språk som helst.

Samma med Eva Wahlström, den kvinnliga boxaren, där kunde det komma på ögat. Dock bör det påpekas att man som boxare knappast kan fungera på svenska - golf, poesi och folkdans står betydligt högre i kurs.

I det här sammanhanget kan jag bara inte låta bli att nämna Sås och Kopp, min språkpolitiska huvudideolog. Jag har alltid uppskattat duon i fråga men det var inte förrän en konsert på Baltic Jazz i Dalsbruk som jag verkligen insåg deras storhet.

Undertecknad var ditsläpad av småfolket men det slutade med att glinen (som åkt på en sockerfylla och ville höra freejazz) fick släpa ut mig. Så hiskeligt roligt och ut i tåspetsarna proffsigt var det.

Inte nog med att herrarna Stenberg & Hiihtola – som mycket väl kunde ha fixat keikkan på tumanhand, ta pralinerna och paina – bullat upp med ett femmannaband. De sliter som (rå)djur, lämnar inget åt ödet. Det är allsång och vitser, roliga instrument, småfräcka vuxenskämt och lite barnsligare varianter.

Allting går på svenska och ingen kommer ens på tanken att ifrågasätta det (förutom Rundradions svenska ledning). Det är bra och det är huippu, i denna stund är vi alla finlandssvenskar. Inget snack om den saken.

Vaddå? Det är väl fullkomligt självklart att vi ska ge järnet, protesterar någon. Men det är det inte alls. Så länge både ett och annat definieras i termer av bra-för-att-vara-finlandssvenskt fortsätter ökenvandringen.

Om det är nån som funderar över rubriken så är den plockad från Sås och Kopps nya platta, Eine kleine fnatt-musik. Go´a grejor.

TV-DRAMA
"Krönikan", dansk fullblodsdramatik, TV1/FST tisdagar
– Det är lätt när man kan - och har tillräckligt med fyrk. Krönikan är nordisk tevedramatik som mest och bäst, välskriven och välspelad, ett tidsdokument som håller i ur och skur.

RADIO
"Bytesbörsen", lopptorg i Rundradioregi, lokalradion
– Mitt favorithatprogram. Det blir förstås billigt när lyssnarna gör det mesta av jobbet men personligen har jag svårt med denna typ av journalistisk nedrustning. Realisationsradio.

TV-FILM
"Blue Velvet", David Lynch i högform, MTV3 28/4
– David Lynch har en tendens att bli på tok för knepig men Blue Velvet är bara fascinerande, ett stycke klädsamt obskyr småstadsthriller som banade väg för Twin Peaks. Med Dennis Hopper och Isabella Rosselini.