Kommunen belägen mellan Kemi och Torneå har knappt 10 000 invånare. Ålderdomshem finns inte. I servicehuset finns ett trettiotal platser för i huvudsak dementa och i samband med hälsocentralen en bäddavdelning med lika många platser.

Hemvårdarens jobb är viktigt i Keminmaa där avstånden är långa, många minnessvaga kunder bor hemma och kunderna överlag är i allt sämre skick.

– Är hemvårdaren den sista som stänger dörren på kvällen om en dement kund går det inte helt att koppla bort oron. Vi har en enmannanattpatrull på försök, men händer något kan den finnas i Jokivarsi, 30 kilometer från centrum, säger Liisa Toivanen och plingar på dörrklockan till radhuset..

Hilja Honkanen, 85, öppnar, stödd på sin rollator. Ansiktet spricker upp i ett stort välkomnande leende och Liisa får stora kramen. I åtta år har Liisa och hennes kolleger tittat till Hilja. Fem blodproppar i hjärnan har gjort att Hilja inte är så rörlig längre.

Hilja slår sig ned i gungstolen och Liisa plockar raskt papiljotterna ur Hiljas år, drar några tag med borsten och fotografen får bråttom att plocka fram kameran.

– Se, jag har helt underbara hemvårdare. De är kompetenta och gör det som de ska. Så har jag också matservice och städhjälp, berättar Hilja, änka sedan åtta år. Maken Uuno arbetade i 40 år på Kemibolagen. Hilja skötte de fem barnen men hann också med jobbet som vaktmästare.

– Det är för sorgligt att 200 jobb försvinner vid stålverket i Torneå, suckar Hilja, som flitigt följer med nyheterna i sin trevna lägenhet, nära nog perfekt både för henne själv och hemvårdarna. Den är byggd som veteranbostad, anpassad för rullstolsburna med bland annat höj- och sänkbar diskbänk och skåp i köket. Också tvättställ och toalettstol är reglerbara i badrummet, dit Liisa försvinner för att hänga upp tvätten, innan hon sätter på kaffepettern.

– "Flickorna" kokar morgongröten, jag duschar själv men de bäddar, gör uppköp och lagar mat, berättar Hilja som propsar på att få bjuda på kaffe och piråger med hjortronsylt.

Breda arbetsuppgifter

Besöken hos kunderna varar en kvart eller en halv timme. Trekvart vore idealet, men det hinner Liisa Toivanen sällan med. Under sitt kvällspass har hon ett dussintal kunder att ta hand om, åldringar i åldern 70–95 och yngre mentalvårdspatienter och funktionshindrade. Under morgonpasset är kunderna mellan sex och åtta.

För varje kund finns en vård- och serviceplan som säger vad som ska göras, och av vem. Grundlig städning hinner hemvårdare inte med, men de dammsuger, byter sänglinne, sköter tvätt, värmer mat, badar kunderna och försöker få tid till socialt umgänge. Hemvårdarna skjutsar också kunder på besök, nog så viktigt för den som är ensam då busstrafiken nästan försvunnit. Samtaxi finns, men endast två gånger i veckan.

– Vi pratar om allt mellan himmel och jord, vad som hänt här i nejden och runtom i världen, säger Hilja . Liisa tillägger att religion och politik är tabu överlag i kundkontakten. Men visst läser hon ibland högt ur Bibeln eller sjunger en snutt

Kunderna är omkring 70 och hemvårdarna 25 med en medelålder kring 48. Tyngst är vården av dementa. II vår startar ett projekt för att utveckla arbetsledning och arbetsgemenskap.

– Arbetsuppgifterna ökar, utmattning och fysiska problem lurar bakom hörnet. Vi måste försöka möta utmaningarna, se helheten i ett jobb där parterna är så många. hemvårdarna, kunderna, privata hemvården som tar hand om morgon- och kvällspass, anhöriga, läkare, fysioterapeut m.fl., räknar Liisa upp.

Ergonomin kontra tryggt jobb

Liisa Toivanen jobbar inom hemvården sedan 1989 och är utbildad kock, hemhjälp och närvårdare. Den sistnämnda utbildningen sökte hon sig till 1993 då hon tyckte att utbildningen inte räckte för alla nya utmaningar.

– Allt ändras så snabbt i dag. Först ska vi göra si, efter ett halvt år så. För att vi ska orka måste vi ha starka förmän som stöder. Psykisk press leder lätt till mobbning, till ojämlikt bemötande, säger Liisa Toivanen som sköt arbetarskyddsfrågor i fyra år, men varit branschförtroendeman i omkring tio. Ovanpå det är fyrabarnsmodern vice ordförande för fackavdelningen KAT 697.

Vikariebrist är vardagsmat och det händer att hemvårdarna tvingas omplacera sina lediga dagar.

– Ergonomin ställer till med problem, att jobba i en annans hem där kanske arbetsredskap saknas, det är trångt med ventilation som inte fungerar. Och ergonomiska lösningar ska passa både kunden och oss hemvårdare, av olika format, säger hon och tillägger att humorn är till god hjälp om det finns något som behöver rättas till.

Arbetarskyddslagen påför numera arbetstagaren ansvar för att följa lagar och instruktioner.

– Det är var och ens skyldighet att jobba tryggt, att tänka sig för innan man ensam lyfter upp en åldring från golvet. Kanske behöver en kollega tillkallas. Vi måste tänka mer på vår ergonomi, understryker Liisa, som tycker att hon i arbetarskyddet funnit sin grej.

God hjälp har hon av den kommunala arbetshälsovården, plus stöd från arbetarskyddskolleger i fackets lappländska grupp.

Hemvårdarjobbet är tungt men givande, något som Liisa Toivanen gärna vill vara med och utveckla. Trivseln i jobbet fås genom möten med många lyckliga och nöjda kunder, som gläds åt att få vistas i sin hemmiljö, och därtill ha hemvårdare som ser till att tillvaron känns trygg.

Och trivseln är ett "lönepåslag" i hemvårdarens jobb som kräver empati, yrkeskunskap och förmåga att klara av allehanda situationer, kunder med vredesutbrott, som förlorat talförmågan eller minnet.

– Att vi löper som hindar från en plats till en annan syns inte i lönekuvertet. Om männen gjorde vårt jobb vore lönen den dubbla, säger Liisa Toivanen med eftertryck.

INGEGERD EKSTRAND

– På fem år har kundkretsen förändrats dramatiskt. Merparten kunder är i mycket dåligt skick, många kunder är gravt dementa. För hemvårdarna gäller det att uttryckligen ta hand om sjuka åldringar, understryker Tiina Pohjonen, utvecklingschef på Helsingfors stads Arbetshälsa.

Kunden ses inte längre som en helhet, omsorgen som tidigare gav hemvårdarna känslan av att ha lyckats i sitt arbete har försvunnit. Pohjonen är rädd för att hemvårdarna håller på att förlora meningsfullheten i sitt jobb.

– Arbetsteamen bör diskutera målen, hur de nås, vad som gör arbetet meningsfullt. Känner man inte målen så upplevs inte arbetet ge något.

Sedan ifjol sorterar de cirka 1000 anställda inom hemvården i Helsingfors under hälsosektorn. Kunderna är omkring 10 000. Hemvårdaren som för tio år sedan kanske skötte fem kunder per dag, sköter i dag kanske tio. Tid finns endast att sköta sjuka.

– Varje kund har en vård- och serviceplan för vad som bör göras, men på förmännen ankommer att se till att arbetsredskap finns, för att lyfta kunden och t.ex. duschstol och halkskydd för bad.

Dubbelt högre sjukfrånvaro

Pohjonen säger bestämt att arbetet inte får göras med hemvårdarens hälsa som insats. Hon såg gärna att en miniminivå för vård hemma slogs fast, liksom att staden kunde låna ut arbetsredskap vid behov. Detta för att förbättra arbetssäkerheten.

Då arbetet ändrats har ett glapp uppstått mellan tidigare utbildning för hemvården och dagens krav, med ökad belastning och stress i ett arbete som utförs under mycket oergonomiska förhållanden. Också bristen på vikarier ökar arbetsbördan.

– Inom hemvården är sjukfrånvaron minst dubbelt så hög som bland stadens anställda i gemen, påpekar Pohjonen och tillägger att här inverkar också att personalens medelålder är rätt hög.

Minskad belastning fås genom mer pararbete och t.ex. genom att låta arbetsteamen cirkulera, även om den lösningen inte är optimal för kunderna. Kunder är också de anhöriga, med allt större insikt i befintlig service och därmed högre krav.

Problem tas upp i arbetsteamen, där sjukskötare eller hemsjukvårdare ingår, men mera arbete i par vore viktigt.

– Och det är viktigt att själv påverka sitt jobb, genom att aktivt ta upp frågor i teamet, se till att frågorna förs vidare till förmännen och att också själv följa med hur kollegerna orkar. Oftast vänder folk sig till arbetshälsan först då arbetsförmågan redan är rejält nedsatt. Då kan vi göra föga. Kom i tid uppmanar Pohjonen.

Inom kort startar Helsingfors stad upp ett större projekt för bättre välbefinnande för hemvårdsteamen, för personal och förmän. Pohjonen hoppas att projektet som pågår till 2008 ska ge en klarare bild och mer enhetlig uppfattning om arbetet, om målen, om hur dela upp och utföra arbetet.

INGEGERD EKSTRAND