Det fenomen som jag uppmärksammat mer på sistone är konstig ordföljd, eller snarare en ordföljd som tagit starkt intryck av finskan. Det är lätt hänt att så sker när man översätter, men när det förekommer också i text som skrivs direkt på svenska, då blir jag verkligt orolig. För jag antar ju att ledare skrivs direkt på svenska och inte översätts.

Alla som talar svenska som modersmål vet att det heter "jag tycker inte om". Ofta hör vi finnar säga "jag inte tycker om" och då märker vi ju direkt att det är fel. Denna felaktiga ordföljd är svenskans motsvarighet till de objektfel vi svenskar lätt gör när vi talar finska.

Alla klarar av att få negationen inte på rätt plats i en mening. Svårare blir det när vi har ett adverb av något slag, vi vet inte alltid var det ska placeras i en lite längre text. Men är du osäker så ta och läs meningen högt för dig själv, då hör du högst antagligt om det är rätt eller fel. Ibland kan det vara så att adverbet kan placeras på två ställen i meningen. Det beror på betydelsen:

"Jag tycker också om blommor" betyder ju något annat än "också jag tycker om blommor". I det första fallet har jag antagligen berättat att jag tycker om det och det och "också om blommor". I det andra fallet har någon annan sagt att han eller hon tycker om blommor och då säger jag "också jag…".

Prepositioner är ett annat svårt ämne, det tycks vara extra svårt för en hel del ungdomar. Är de allt fler tvåspråkiga familjerna som inverkar här? Eller var det redaktören för ungdomssidan som skrev som hon trodde det skulle vara? "Jag äter en glass i dagen." stod det i en gatugallup. Jag tycker alla borde veta att det heter "en glass om dagen". På finska säger vi "päivässä", men lika litet som vi sitter i bordet utan vid bordet på svenska, ska päivässä översättas med i dagen. Så skärpning på redaktionerna. Om ni inte har tid att läsa igenom varandras texter — korrekturläsaren är som sagt ett utdött yrke — så kolla åtminstone texterna på ungdomssidan.

Dagens datateknik kan ibland leda till komiska situationer, när avstavningen blir lite ditåt. Det börjar bli bättre, de flesta redaktionella dataprogram har språkkod. Sedan gäller det för redaktören på en tvåspråkig tidning att kolla att koden är svenska och inte finska. Men visst kan en avstavning bli fel ändå. Hur ska den arma datorn veta om vi talar om en bild-rulle eller en bil-drulle. Båda skrivs ju precis lika.