Det finns knappast en enda förtroendevald i vårt land som inte har några hårresande berättelser om hur hyrd arbetskraft behandlas. Både Lepola och hans parhäst, arbetarskyddsfullmäktige Maire Karhunen, 52, har sett en del.

– En av kvinnorna på vår avdelning arbetade i Salo för ett bemanningsföretag och mitt under sitt nattskift sades hon upp och ombads packa sina pinaler och dra hem till Lojo. Arbetsgivaren hade dragit lott om vem som skulle sparkas.

– Från Salo kommer också rapporten om att de hyresarbetande vallas som boskap av småpåvar som sitter i glasförsedda småkontor. Så fort arbetaren måste uträtta sina normala behov på toaletten slås sekundklockan igång.

Är det till denna punkt den finländska arbetsmarknaden har kommit? Om vi fortsätter i den här riktningen kommer de beryktade fria produktionszonerna med sina svettfabriker närmare för var dag, funderar de två förtroendevalda.

Lepola säger att han inte ens genom att djupdyka i lagboken har funnit den paragraf som gör det möjligt att sparka en människa från sitt jobb på stående fot och med omedelbar verkan.

– Vi måste kväva den här sortens beteende i sin linda. Varför kan inte fackförbunden, som mycket väl känner till var bemanningsföretagen verkar, slå till mot arbetsplatserna och sopa rent, undrar Lepola.

Fabriksbaserade avtal

Elcoteq i Lojo sysselsätter knappt 400 personer, av vilka 230 i produktionen. Flertalet av arbetarna är kvinnor. Genomsnittsåldern är under 40 år. Produktionen går för det mesta i två och tre skift.

Antalet arbetare idag ligger på ungefär samma nivå som i början av 1990-talet. Innan it-bubblan sprack var fabriken uppe i hela 800.

Fabriken har inte en enda hyresanställd.

– För ett par år sedan kom hit sex skolflickor, förmedlade av ett bemanningsföretag som vår dåvarande personalchef hade relationer till. De hängde nog med i fabrikshallen några veckor, men eftersom vi ständigt klagade över det här sättet att rekrytera arbetsfolk och erbjöd andra alternativ blev deras resa kort, berättar Lopela.

Elcoteqs arbetare i Lojo har nu ett eget avtal om hyresarbete. Arbetsgivaren förbinder sig att på hyresarbetare tillämpa elektronikbranschens kollektivavtal och att erkänna fabriksarbetarnas representanter som företrädare också för hyresarbetarna.

I Salo avvaktar man

– I Elcoteqs produktionsanläggning i Salo, som vid årsskiftet förenades med Lojofabriken, behöver man nu ett lokalt avtal. I Salo finns ett trettiotal fastanställda och nästan lika många hyresarbetare.

– Eftersom hyresarbetarnas arbetsvillkor är någorlunda acceptabla och där finns en egen förtroendeman har vi tillsvidare avvaktat och godtagit situationen. Dessutom är enheten alldeles nygrundad. Den söker ännu sina arbetsrutiner och med vilket antal anställda den ska kunna sköta jobbet.

Lepola säger att det är möjligt att en del hyresarbete har kommit till Salo för att stanna, för produktionen där förefaller att vara mycket konjunkturkänslig.

– Man kan sköta tillfälliga produktionstoppar med hjälp av inhyrd arbetskraft men vi kommer att följa mycket noga med att man verkligen följer just den principen. Den har ju också godkänts av facket.

– I Salo har vi lyckats förhandla fram fast anställning av trettiotalet inhyrda arbetare och vi upprätthåller ständigt trycket på att fastanställa folk, berättar Lepola.

Långa minus, korta plus

Riitta Viitala och Jutta Mäkipelkola vid Vasa universitet intervjuade hyresarbetare i en utredning för arbetsministeriet i höstas. Utredningen avslöjade sex centrala problem som hyresarbetarnas tampas med.

Hyresarbetaren lever i en ständig ovisshet och rädsla, en dag i sänder och med en känsla av att flyta. Han behandlas inte som en jämbördig, han blir inte en del av arbetsgemenskapen. Han byter ofta arbetsplats och att lära sig rutinerna på en ny plats är förbundet med ångest och prestationskrav. Man känner mycket starkt att man är ett tillfälligt redskap och får ingen klar bild av vem man arbetar för.

Forskarna rekommenderar att hyresarbetarnas anställningsskydd förbättras. De efterlyser också en skärpning av kundföretagens personalpolitik och kostnadsmedvetenhet visavi hyresarbetets verkliga pris. Forskarna anser att den förlegade samarbetslagen främjar hyresarbete. Personaluthyrning borde regleras och övervakas bättre, säger de bägge forskarna.

Nästan alla intervjuade hyresarbetare uppgav att de hade sökt sig till ett bemanningsföretag för att de saknade möjlighet till fast jobb. Överraskande kraftigt betonade de arbetet som ett värde i sig. Också det att det gick fort och smidigt att få ett jobb hade betydelse. De trodde dessutom att hyresarbete skulle främja deras möjligheter att få en fast anställning på den arbetsplats de hänvisades till.

Hyggliga förhållanden möjliga

För Jari Lepola och Maire Karhunen på Elcoteq kommer inte forskarnas slutsatser som någon överraskning. Deras berättelser tangerar exakt samma problem som undersökningen pekar på.

– Om man vill ha yrkeskunnigt folk till arbetsplatserna, vilket arbetsgivarna ständigt efterlyser, står nog deras vidlyftiga rekommendation om att utnyttja bemanningsfirmornas arbetskraftstjänster i rätt bjärt kontrast till målsättningen, understryker Lepola.

Enligt huvudförtroendemannen bollas också de hyresarbetare som är fackligt organiserade helt planlöst mellan arbetssnuttar och inkomstrelaterad dagpenning. De kan få hänga i veckotal utan någon som helst inkomst.

Trots att hyresarbete inte är att rekommendera anser både Lepola och Karhunen att hyresarbetarnas villkor på Elcoteqs enhet i Salo är rätt acceptabla.

– De uttrycker sin tillfredsställelse med jobbet och vill bli fast anställda där. Också relationerna mellan de fast anställda och hyresarbetarna är goda, vilket säkert beror på att de som har fast jobb själva började där som hyresarbetare.

Maire Karhunen har t.o.m. hört arbetarna lovorda Elcoteq för dess oklanderliga sätt att fast anställa människor.