– Rundan bör avslutas under 2006 för att avtalen ska hinna ratificeras. Tidtabellen är inte WTO:s utan den amerikanska kongressens. Bushs förhandlingsmandat löper ut sommaren 2007, fram till dess förbinder sig kongressen att godkänna eller förkasta avtalet i dess helhet, efter det kan kongressen peta på och riva upp vilken del som helst. säger FFC-ekonomen Peter J Boldt som representerade den finländska fackföreningsrörelsen i Hongkong.

En sådan förhandlingspart betackar Boldt sig för. Men tidtabellen kan bli svår att hålla. Alla deltagande länder har självklart rätt att säga nej till avtalet. Knäckfrågor är jordbruk och service. Till exempel uländerna önskar ingen ytterligare liberalisering av serviceavtalet.

Finland och arbetarrörelsen är vinnare

Massmediernas rapportering från WTO-mötena har oftast dominerats av demonstrationer. Nyhetsbilden som stannade på näthinnan från Hongkong var protesterande sydkoreanska bönder — eventuellt proffsdemonstranter, säger Boldt — guppande i havet iklädda färggranna flytvästar.

Varför väcker WTO så starka känslor? Internationell handel, den må sedan kallas internationell konkurrens, internationalisering eller globalisering, uppfattas ofta som ett hot. På kort sikt kan avskaffade och sänkta handelshinder vara ett ett hot, ur den enskilda individens synvinkel, det förnekar Boldt inte. Men på längre sikt kan det ge en fördel: utan tillgången till växande marknader hade Finlands ekonomiska utveckling inte varit så god som den var efter andra världskriget.

– Krigsskadeståndet var en stor utmaning, men fick Finland att inse att förändringar också gav en möjlighet. Den insikten har gjort Finland — liksom också Sverige, Danmark, Holland och arbetarrörelsen — till de största vinnarna i globaliseringen. Vi har haft tillgång till växande marknader, haft en dynamisk ekonomi och lyckats bygga upp demokratin, folkrörelsen och bli av med korruptionen, påpekar Boldt.

Hot endast på kort sikt

Om ökad import från uländerna eller flyttning av produktionen utomlands gör en sömmerska i Nordkarelen arbetslös, varken bryr hon sig om eller förstår samhällsekonomerna, som påvisar att det här på sikt kan ge välfärdsvinster — och bättre sysselsättning i Finland: hennes förlorade jobb ger kanske jobb för två adb-killar i Salo.

Men sömmerskan är ingalunda ensam om att se globaliseringen som ett hot. Trots att få länder i väst längre talar för protektionism, skydd för den egna handeln, finns här undantag, som USA och Frankrike ivrigt påhejade av den egna fackföreningsrörelsen. Både i väst och i många uländer säger jordbrukarna nej till förändringar. Facket i uländerna, där statstjänstemännen — som drar nytta av utbredd korruption — har de starkaste organisationerna vill också ha kvar handelshindren.

– Säg att en maskindel pajar i en fabrik. Importen kan ta sin rundliga tid, kanske tvingas fabriken stå stilla och arbetstagarna gå arbetslösa. Genom att smörja dem som har makten kan processen försnabbas, säger Boldt torrt.

En ohelig "allians"

Frihandeln har också sina förespråkare, av diametralt olika orsaker. Facket i norra delen av Europa talar för frihandel: löntagarna har förtjänat på den, fått bättre lön, bättre jobb, staten en bättre ekonomi och välfärdssamhället har stärkts.

En annan stor grupp som talar för frihandel är företagsledare, handelspolitiker, nyliberaler med flera, som hoppas kunna använda frihandeln till att bryta ned facket, bryta ned välfärdssamhället.

En ohelig allians? Nej, vi råkar bara ha samma intressen, på ett område, säger Boldt.

Facket står dock de facto sida vid sida med de mest konservativa krafterna i sitt försvar av WTO och globaliseringen.

Till förespråkarna hör även president Tarja Halonen, en av ordförandena för Världskommissionen, och FN:s generalsekreterare Kofi Annan. De ser globaliseringen som en möjlighet att skapa ett inte mer ojämlikt, utan ett jämlikare, ett rättvisare samhälle, understryker Boldt.

Handeln inget nollsummespel

Mitt i allt detta står så WTO, som är en fortsättning på frihandelsavtalet GATT, som ingicks efter andra världskriget för att skapa regler för en liberalare världshandel, och förhindra en upprepning av den ekonomiska katastrof som protektionismen efter första världskriget hade resulterat i.

WTO:s sits underlättas inte av att såväl handeln som utländska investeringar på sina håll ses som nollsummespel med argument som att "Går det bra för någon annan måste det gå illa för oss" eller "Hade t.ex. Nokia inte investerat i Kina, så hade koncernen plöjt ned pengar i Finland".

– Stämmer inte, säger Boldt bestämt men tillägger att detta nog kan vara svårt att riktigt förstå.

FFC drev länge på måttfulla löneförhöjningar för att skapa utrymme för investeringar, i hemlandet var det tänkt. Boldt påpekar att investeringar i Estland och Kina också kan var till nytta för den finländska ekonomin på lite längre sikt, genom att skapa tillväxt globalt och i Finland.

En märklig allians var i tiden också den där textilarbetare och textilföretagare traskade hand i hand i maktens kuloarer och krävde stopp för billigimport, för att i nästa ögonblick sälla sig till dem som krävde en ny ekonomisk världsordning för att ge uländerna möjlighet att utveckla sin industri.

– Dubbelmoral, men antagligen var båda parter själva ärliga i bägge sina krav. Budskapet blev dock att uländerna skulle få växa — men inte på vår sektor, säger Boldt.

Status quo en framgång

På WTO-mötet i Hongkong togs inga större steg framåt i processen. Men läget, status quo, bibehölls och var redan det en framgång, anser samhällsekonomen Boldt. Ett misslyckande hade ökat riskerna för att världsekonomin kollapsat.

Ulandsgruppen, bestående av 111 av 149 WTO-länder, lyckades i Hongkong för första gången framträda som en grupp. Dess talan fördes av Brasilien och Indien, två av de största och ekonomiskt viktigaste länderna i världen. Också de fattigaste ländernas röst hördes, i bomullsuppgörelsen. Till exempel Burkina Fasos bomullsindustri med miljoner bomullsodlare hade kraschat, då USA stödde sina ungefär 100 000 bomullsarbetare. Det exportstödet skall nu dras bort, och ersättas av stöd som inte skadar världshandeln.

I Fria Fackföreningsinternationalen FFI:s globaliseringsgrupp, som möttes under WTO-mötet, är uländerna i majoritet.

– Det är bra att ulandsaspekten kommer fram, men mindre bra om uländernas argumentations oanalytiskt förs fram till WTO. Vems intressen driver vi då? Löntagarnas eller ulandselitens? Är idéer goda om de framförs av fattiga länders rika härskare, frågar Peter J Boldt retoriskt.

Under WTO:s möten på senare tid har Fria Fackföreningsinternationalen FFI inte lyckats driva kravet på att arbetstagarrättigheter beaktas inom handelspolitiken. Orsaken är ett kompakt motstånd från majoriteten, d.v.s. uländerna som ser fackliga rättigheter framförda inom WTO som imperialism och protektionism.

INGEGERD EKSTRAND