– De sjukledigheter som beviljas av mentala skäl är ofta långvariga. Den långa frånvaron och den skam och rädsla som ofta är förknippade med mentala problem försvårar återgången till arbete. Om sjukledigheten varar längre än den tid som berättigar till sjukdagpenning fattas beslut om rehabiliteringsstöd. Varje år beviljas cirka 10 000 finländare rehabiliteringsstöd, det som tidigare var tillfällig pension på viss tid. Bara tio procent av dem som får rehabiliteringsstöd återvänder till arbetet. De mentala problemen leder alldeles för lätt till att man skuffas ut ur arbetslivet, konstaterar Mika Vuorela, sysselsättningschef på Centralförbundet för mental hälsa.

– Varje år kunde 3 000och 4 000 rehabiliterade återvända till arbetet helt eller delvis, om hela processen sköttes väl. På tio år innebar detta att 30 000—40 000 människor återkom till arbetsmarknaden, något som uppenbarligen gav den rehabiliterade en bättre livskvalitet. För samhället innebar det att andelen sysselsatta skulle öka, ökade skatteintäkter, minskat behov av hälso- och socialvårdstjänster och minskade pensionsutgifter.

En tredjedel kunde återvända

Pekka Sauri, ordförande för Centralförbundet för mental hälsa, säger att den rehabiliterade borde få stöd också för följderna av mental ohälsa: ensamhet, isolering, förlusten av arbete och utbildning. För det behöver vi ett betydligt bättre samarbete mellan dem som arbetar inom social- och hälsovård, arbetskraftsbyråer och andra professionella aktörer.

– Under den långa sjukdomstiden klassificerar vård- och rehabiliteringssystemet ofta den drabbade som kroniskt arbetsoförmögen. Han eller hon erbjuds inte längre en möjlighet att gå tillbaka till arbetet. Ändå kunde uppskattningsvis en tredjedel av de människor som får beslut om invalidpension återvända till arbetslivet om de fick tillräckligt stöd och rehabilitering, säger psykolog Sauri.

– Om man gjorde det lättare för dem som håller på att repa sig från mentalhälsoproblem att återvända till arbete eller utbildning skulle det också öka tillgången på arbetskraft och främja jämlikheten i arbetslivet. Den här uppgiften får man inte överlåta helt på den tredje sektorn eller på insatser av projektkaraktär, såsom nu är fallet, slår Sauri fast.

Också Vuorela anser att de nuvarande vård- och rehabiliteringssystemen brister i att underlätta återgången till arbete för dem som önskar det. Rehabiliterade människor betraktas överhuvudtaget inte som en resurs för arbetsmarknaden. De saknar option på delaktighet.

– De nuvarande pensions- och arbetslöshetsskyddssystemen uppmuntrar inte människor att laga sig i skick för arbetslivet på nytt. Lyckligtvis har det via ett flertal projekt utvecklats modeller, bl.a. arbetslivscoaching, arbetsplatsinstruktörstjänster och social företagsverksamhet, tjänster som kunde utnyttjas i kombination med ekonomiska stödformer. Pensionsinrättningarna och arbetsgivarna borde öppna ögonen för att den rehabiliterade är en verklig resurs, konstaterar Vuorela.

Vem som helst kan brista

I och med att kraven i arbetslivet blir allt hårdare har också de faktorer som belastar den mentala hälsan blivit brutalare.

– Faktorer som kan bli för tunga för mången är t.ex. förväntningar på att kunna kommunicera snabbt och effektivt, vara obegränsat flexibel inför förändringar och beredd att tåla otrygghet. Förväntningar som man inte lyckas infria är en allt vanligare orsak till sjukfrånvaro, konstaterar Vuorela.

– Dylika krav, i kombination med en gradvis allt sämre känsla av gemenskap på arbetsplatsen och en ständig brådska gör det också svårare att återvända till arbetet efter tillfrisknande, menar Vuorela.

Kanske det är sant som det står i Bibeln, och mycket aktuellt när det gäller arbetslivet: "Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap".

Exploatering av den rehabiliterade

Arbetsverkstäder fungerar ofta bra som första steg in i arbetslivet efter en sjukdom. 27 000 personer deltar i deras verksamhet och av dem är cirka 9 000 mentalvårdsrehabiliterade.

– När mentalvårdsrehabiliterade, utvecklingsstörda och andra som inte är fullt arbetsförmögna arbetar för någon annans nytta borde man betala en rimlig ersättning för deras arbete. Om inte så är fallet kan man tala om exploatering av arbetskraft, säger Sauri.

I dagens läge är snittlönen för arbete i arbetsverkstad fem euro per dag. Kommer därtill utgifter för mat och arbetsresor är deltagande i verksamheten rena förlusten.

Var fjärde mentalvårdsrehabiliterad har inte ens pengar till mediciner. Cirka 30 000 rehabiliterade och deras anhöriga har inte tillräckligt med pengar för psykmedicin/psykofarmaka.

– Klubbhusets övergångsarbetsplatser betjänar arbetsgivarna. Om en arbetsgivare anställer en rehabiliterad, och denna är borta från jobbet, träder en annan in i hennes ställe. Ansvaret för att förbereda medlemmarna för arbetslivet ligger på Klubbhuset, inte på arbetsgivaren. Vi har tagit ett otal kontakter för att få dylika övergångsarbetsplatser, men resultatet är magert, berättar Lähde.

– Jag har tagit hygienpasset som krävs för arbete i restaurangbranschen. Senast arbetade jag som köksbiträde i våras. Jag orkade inte länge, för det var så bråttom hela tiden. På grund av stress fick jag ofta feber. Den enda respons jag fick var att jag borde ha orkat mer, mer.

Fördomar i intervjuer

Snart trettioåriga Kati Lähde har gjort vissa jobbinhopp och arbetat ett halvt år som städare i privata hushåll. Hon har sökt ett flertal jobb. Ofta förgäves.

– Arbetsintervjuerna är särskilt svåra för en mentalvårdsrehabiliterad. Om arbetskarriären har luckor vill arbetsgivarna veta om man har haft psykiska problem, men de frågar inte rent ut. Man möter alldeles tydliga fördomar och de gör det svårt att få jobb.

– Om arbetsgivarna bara visste hur många mentalvårdsrehabiliterade de har på jobb och hur väl de klarar av sitt arbete, blev det mycket lättare för oss att få arbete. Om man däremot öppet berättar om sina problem tror de att man inte kommer att klara av jobbet.

– Människor borde prata betydligt mer om de här sakerna. Vi behöver en hel del attitydförändringar.

– Även om jag är deprimerad har jag både förmåga och kunskap. Jag vill få bruka min förmåga. Trots att jag har haft bara några få arbeten och har fått bara lite utbildning, har jag fått självförtroende. Det är rena terapin att få uträtta något.

Placera inte oss i fack

Katri Lähde brukar sin förmåga inom bl.a. Röda korsets väntjänst, genom att måla, spela i blåsorkester och skriva artiklar i Klubbhusets tidning.

– Inom väntjänsten, som är ett frivilligarbete, besöker jag åldringar. Jag talar med dem och hjälper till med vardagliga bestyr.