Mest kanske det beror på freden, drygt 60-årig nu i detta land.

För 90 år sedan var 90-årskalas sällsynta, numera förekommer de till och med ofta.

Vilken lycka att få vara med om ett där nittioåringen vid kaffebordet betraktar folkhavet och säger att tänk ändå så mycket det blev.

Av vad?

Av mötet mellan en 16-årig flicka och en ung man på drygt 20 i 1930-talets Finland.

När björkarna susat sin milda sommarsång — slagdänga redan för sjuttio år sedan — blev det barn på barn på barn. Krigstida brist på medicin för spädbarn tog en liten, men tio växte upp och stod nu där med ros i hand invid egna män, hustrur, livskamrater, barn och barnbarn.

Inför en människa med omsorg, ork och tid för man, hem och ungar vid sidan av snuttarbete som mönsterriterska i handarbetsbutik.

Lite snävt kanske och smalt ibland, med sentida ögon sett.

Ärvda, omsydda kläder. Knäckebröd.

Löksås och potatis i en tid då godis var ett ord, som inte fanns, ens på lördagar.

Det blir allsång till kalaskaffet — sångerna man alltid sjungit — "Jag sitter källa", "Hjärtats saga", "Båklandets vackra Maja", "Axel Öhman", "Min älskling…" och alla de nya som barn och barnbarn trallat.

Sångtexter ligger på kalasborden men nittioåringen använder dem inte. Hon kan alla orden — kunde inte undgå att lära sig dem. Sjöng inte ungarna själva så kom sångerna gång på gång på gång ur grammofonskivor, ständigt raspigare av allt snurrandet.

Nittioåringar är levande samtidshistoria och stor sångskatt. Allt kan de, åtminstone de som hört tio ungar finna sina sånger, från smörsött fyrtio- och femtiotal med La Paloma till Elvis, Lillbabs och Beatles, Cornelis, Robban, Monica Zetterlund, Kamomillastad, Pippi Långstrump och Idas sommarvisa.

Och ständigt förstås "Imse vimse spindel", "Sov du lilla videung" och "Blinka lilla stjärna", för alla nya människobarn, som skall sjungas in i livet.

Det ryms många sånger i 90 år och många ord. Somliga nöts in under lång tid, andra fastnar genast, som ett par yttrade när det var dags att fylla i blanketten på folkpensionsanstalten.

En hurtfrisk ung dam på byrån hjälpte till, ställde frågor och antecknade.

Jaså, sa den hurtfriska, inget arbete, inga arbetsår, inga pensionspoäng — bara hemmafru.

Det högg.

Allt var visserligen enligt bokstaven, lagen och tiden. Så var det för ett kvartsekel sedan, men var det nödvändigt med det där "bara hemmafru" — som om man aldrig gjort någonting hedervärt i detta livet, på sin höjd masat sig ur sängen vid middagstid för att fila naglarna.

Nå, det har blivit annorlunda. Ta hand om tio barn kan numera ge pensionspoäng — åtminstone om barnen är andras, inte egna.

Kanhända har även unga hurtfriska damer på byråer börjat tänka också på orden.