Det väl helt okej, så länge man som Jacob Söderman aspirerar på att bli en "arg gammal man". Men bevare oss från snälla farbröder, för de är sällan så snälla som de låter förstå.

Personligen föredrar jag handboll, även om det bör sägas att dotter blivit mor med bibehållen skönhet. Men man måste ju ha en hobby och då blev det den skandinaviska paradgrenen handboll.

Hellre nordist än alkoholist, som jag brukar säga. På matcherna är kaffe och dopp det starkaste som serveras.

I Finland är handboll en pytteliten sport och de vårliga tevesändningarna gör inget för att främja publikintresset, tvärtom. När FST sent om sider hakar på, i finalmatch nummer tre, har kariskisarna i BK redan kopplat greppet. Om sisådär 60 minuter är det slut på det roliga — om nu det är det rätta ordet.

Den undermåliga teveregin gör att det som borde fungera som ett skyltfönster för sporten snarare fungerar som ett avskräckande exempel. Men så är det i många fall.

Ta till exempel det här med inhemsk ligafotboll. Personligen är jag övertygad om att en av orsakerna till det svaga publikintresset ligger i (den tekniska) standarden på de televiserade sändningarna.

Inte sällan för teveregin tankarna till det finska fotislandslagets 50-talsfilosofi: bollen upp och alla efter. Annat är det med den internationella toppfotbollen som kablas över medelst en bildregi som torde få även Hollywood att kippa efter anda. Att själva fotbollsplanen hämtat sig från vårbruket underlättar givetvis. Hos oss väntar vi fortfarande på nypotatisen.

Ärligt talat vet jag inte så mycket om fotboll. Men det hör liksom till att tycka till, speciellt så här inför (i skrivande stund) sommarens stora fotbollsfest. Det är någonting med fotboll — eller sport överlag, egentligen — som gör att man får ett behov av att hävda sig.

Det gäller kanske speciellt intellektuella, akademiker och annat löst folk. Att inte leka förståsigpåare, att inte skippa seminariet till förmån för matchen mellan Togo och Långtbortistan, väcker frågor inte bara om ens militärgrad utan också om sexuell läggning.

Att inte engagera sig i fotboll är, satan, Zlatan, som att säga upp sitt förhållande till folket. Att göra sig till. Och det låter sig inte göras, åtminstone inte i kulturella sammanhang.

Jag blir lika putt varje gång operamaffian går ut med påståendet om att "opera är någonting för envar, alla går på opera".

Det är kvalificerat struntprat, så varför inte gå ut med sanningen (och hålla fanan högt). Det vill säga att opera, precis som klassisk musik och jazz, når en tämligen begränsad krets. Det gör inte dessa kulturyttringar mindre värda.

Om folkets djupa led nöjer sig med bröd och skådespel så okej. Men inte ska vi hindra folk från att äta inre filé för den skull. Gott är det också, prova.

RADIO
"Sommar i P1", musik och snack i Sveriges radio
– Sommartid är radiotid och då rattar vi in de svenska sommarpratarna, en institution vid det här laget. Bland de snacksaliga i år finner vi skådespelarna Mikael Persbrandt och Rikard Wolff samt prinsessan Märtha Louise.

DOKUMENTÄR
"Livet i en skyskrapa", rysk dokumentär från Moskva, TV2 2/8
– Säga vad man vill om Stalin, men han lät uppföra jäkligt stora (om en mindre mysiga) husbumlingar. Ryska regissörspersonligheten Pavel Lungin berättar om livet och människorna i en av dessa.

TV-FILM
"Hajen", Steven Spielberg skräms, MTV3 10/7
– Här är filmen som gav vithajen ett oskäligt dåligt rykte, detta samtidigt som den definierade den amerikanska "sommarfilmen". En fördel med Spielbergs thriller är att man slipper doppa sig för resten av sommaren. Man vet ju aldrig.