Jag har med intresse och en viss oro följt debatten om storkommunen Raseborg, ett välkommet försök att återupprätta något av Västra Nylands betydelse. Planen går ut på att de fem kommunerna ute i Finlands sydvästra hörn skulle gå samman till en gemensam kommun. Jag har själv länge hyst den åsikten att det vore en bra tanke. Men, endast under vissa förutsättningar ger sammanslagningen någon verklig nytta. Jag tror att liknande randvillkor råder i andra projekt för att sammanslå kommuner.

Det krävs att den nya storkommunen löser centralortsproblemet. Det kan inte finnas fem centra, men allt behöver och får inte heller koncentreras till en enda ort. Lösningen kan finnas i nätverkstänkande och specialisering. Socialsektorn administreras från en ort, tekniska frågor från en annan, utbildningsfrågor från en tredje, datateknik och näringsliv från en fjärde, kultur och förvaltning från en femte. Till exempel.

För att detta ska lyckas krävs att man gör en äkta och fördomsfri sammansmältning av organisationerna. Detta krävs inte minst för att nätverkstänkandet ska fungera. Man måste arbeta på samma sätt enligt samma regler och under samma ledning. Endast då får man ut stordriftsfördelarna. Man kan inte fortsätta att ha fem lokalchefer och i varje stornämnd fem skuggnämnder, en för var och en av de gamla kommunerna, som försöker bestämma skilt för sig på vart och ett område, om man ska ha en gemensam kommun. Det bara inte blir till någonting alls.

Man måste utnyttja sammanslagningen och dess resultat, storkommunen, till att radikalt organisera om arbetet och rationalisera. Tjänstemännen och framför allt ledningen i de gamla kommunerna måste acceptera att ta emot nya uppgifter. Det kan också behövas nyrekryteringar som "tänker större" Om man missar dessa chanser kommer nästa chans inte förrän om många, många år — och då kan det vara för sent.

Många av de kommuner som sammanslogs för trettio år sedan missade just dessa chanser. Det betyder att de inom den nya storkommunen för lång tid cementerade den gamla småkommunsstrukturen med allt vad det innebär av småpåveri, lokalpatriotism, slitningar, och mångdubbelt beslutsfattande. Ett bör man minnas: Det finns alltid tillräckligt många som påstår att det inte finns någon nytta att hämta med en kommunsammanslagning. Det är de som inte vågat och velat tänka tillräckligt långt eller innovativt, och om det är de som får bestämma, blir misslyckandet lätt en självförverkligande profetia.

Jag kan givetvis också förstå att många ser en kommunsammanslagning som ett direkt hot mot den egna ställningen, men varför inte i stället se reformen som en chans att göra något nytt på ett nytt sätt och att bygga sin egen framtid, trygga sin egen arbetsplats på längre sikt.

Trots orosmolnen kan jag inte annat än tro att förnuftet vinner till slut. Västnyland har inte råd att låta detta tåg köra förbi. Det leder till att alla tåg snart kör förbi dessa orter, som snart ingen mera räknar med, annat än som orter för överprissatta sommarbostäder, tennis, golf och turistbesök. De västnylänningar som inte skulle råka tro mig kan till exempel ta och läsa senaste exemplar av tidningen Talouselämä. Där finns de 500 största företagen i Finland uppräknade. Inte ett enda, alltså noll procent(!), av dessa bolag registrerar för närvarande sitt huvudkontor i någon av de ovan avsedda fem västnyländska kommunerna Ingå, Karis, Pojo, Ekenäs eller Hangö. De närmaste ligger i Lojo (Elcoteq) och Kyrkslätt (LM Ericsson). Oh Raseborg — låt oss äntligen göra något!